-Jag kan ingenting göra, sade han, ,men ömkligt är det. Mot hösten kom jag till Stockholm och fick då befallning att inställa mig hos konung Oskar, som förut flera gånger talat vid mig cm fängelsereformen och dess sannolika följder. Det var möjligt att han nu ville höra något om mina erfarenheter under resan, och jag inställde mig på sagd tid. När man talade med konung Oskar, hade åtminstone en menniska med mitt lynne ganska svårt att ej mera fästa sig vid menniskan än vid ,konungen. Den ullbakadragna vördnad, som man egnar konungens majestät, vek ganska lätt undan för den varma tillgifvenheten för en ädel man. Det var således på intet sätt svårt att tala med denne konung, att tala upprigtigt och utan smicker. Skulle detta varit nödigt, hade jag verkligen ej der varit så mig sjelf, som nu var fallet. Han förbisåg alltid personen för saken, och hade kanske just derigenom samlat en kännedom om folkets verkliga ställning, klarare och mera djupgående än de fleste i hans läge. Hans sätt att uttrycka sig var kort och rätt på saken; man hörde att han kände det han talade om, att det ej var i frasen han var mästare, emedan hos honom ordet endast stod fram som ett nödvändigt uttryck för iden. Hans önskan var att få höra en liten reseberättelse — och jag omtalade en del af hvad jag erfarit lika enkelt och med alldeles samma reflexioner som nu här. Bland annat kom jag att omnämna den i många fall ohyggliga disproportionen, som förefanns mellan brott och straff. Jag framdrog bland andra äfven händelsen med ynglingen, som mördat en annan med en stöfvel. Jag tycker mig minnas detta mål, sade kungen; ,men bland den ofantliga massan af dylika, kan jag ej minnas huru det slutligen afdömdes. Att han fick någon nåd, är säkert. .Ja, tillade Oskar, dröjande på orden, ,det är en tung pligt att i sista hand bestämma ötver en menniskas öde. Han började derefter att fråga, och sedan jag så godt jag kunde redogjort för hvad jag visste om fängelserna, slutades audiensen. Nå i Guds namn, nu hade jag talat för kungen om den stackars torparedrängen. Omkring en vecka derefter satt jag på amfitheatern i operahuset och afhörde en opera. Jag minnes ej nu hvilken. Mellan ett par akter kom nuvarande justitierådet A. till mig och sade: ,Jag har haft mycket besvär för doktorns skull. — Huru då? Jo, doktorn hade för konungen omtalat en dräng, som med en stöfvel slagit ihjel en annan, och följden blef, att jag åter måste genomgå domen. — Han är således icke halshuggen, sade jag, något bittert. Nej, men domen hade ändå utfallit bra hård. Han blef dömd till 28 dygns vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och 4 års allmänt arbete. — Ja, var det ej hårdt kanske? Men det gläder kanske doktorn, att konungen gifvit befallning att han genast skall lössläppas och förpassas till sitt hem. Han är nätt och jemt hunnen till Malmö när han får återvända. Jag vet ej om jag tackade min sagesman — glömde jag det, så var det just ej derföre att jag var otacksam. Operan med all sin grannlåt glömde jag bort, glad och öfverlycklig som jag var, att en gång här i verlden veta mig hafva va