— ITjenst igen? Hvad ä det för tjenst jag gjort dig? — Du har bara sett att jag burit mig åt som ett nöt, när jag satte min lit till tacksamheten; nej pojke, gör du, som de andre, ge fn den som menat dig väl, och kom inte ihåg dem, det ä bara barn, som äro tacksamma och gubbar som gå i barndöme som jag. — Åh, det der narras bara Sigurd — jag vet väl att det gör honom godt då folk tackar honom och håller af honom, eller huru gamle Sigurd? — Nåh! så titta mig inte så i ögonen, sade gubben halft vresigt med rörelse i tonen, du har för ärliga ögon min pojke, dig går det aldrig väl här i verlden. Nu gingo de hem, och der stodo de andra barnen och väntade på de stora ting korpral Sigurd hade förutspått; men han hade ej träffat mecenaten hemma, och hade fallit omkull uppe i kungsbacken och stött sig mot trappan till snusboden, så lät historien; ty den gamle blygdes för den misslyckade expeditionen. — IIm! sade han efter en stund och tog fatt på Ludvig, som nu ätit och som hade något som man kunde kalla nobelt i ansigtet, kom med mig — hm, sade han vid sig sjelf, skall det gå rasande med alla mina uträkningar med Borkmanskans ungar, — får gå då! kan ingen hjelpatt. Denna gången lyckades gamle Sigurd och då modren om aftonen kom hem (ty fortare hade det ej blifvit bestämdt hos handelsman Påhlssen) så satt korpral Sigurd glad och förngjd utanför