En blomma på konung Oskars graf. Onkel Adam har i Malmö Snällpost låtit införa en följd af skizzer, som skildra tillståndet i och beskaffenheten af Sveriges fängelser 1846. Vi meddela härur följande, som vitro skall läsas med intresse af en hvar: Då jag en vacker förmiddag gick in i ett logement i ett gemensamhetsfängelse och genomgick den långa raden af mördare, rånare och tjufvar, som alla med fräckhet och blott någon skygghet i blicken berättade mig att de voro oskyldiga, gjorde jag min vanliga fråga: ,Hvad är du anklagad för? till en yngling som stod i ledet. Han brast i gråt och svarade ej genast; men slutligen sade han halfhviskande: ,Jag sitter här för mord. Man får under loppet af minga dylika undersökningär en viss öfning i fysionomiken, man märker dessa många små minförändringar, som nästan ingen vana vid förställning kan utplåna, och lär sig till och med (hvilket våra filanthropiska damer borde lära sig) att skilja verkliga varma tårar från krokodiltårar. Dessa tycktes mig vara ärliga, frampressade ur ett par ärliga ögon. Har du mördat då? — Ja, det har jag Gudnås. Tala om hur det var! — Jo jag är från N. N. socken, der min far är torpare, och så hade jag lånat ut 24 skilling till en annan torparedräng; men jag är far mins dräng — han är gammal gubbstackarn, och nu har han ingen som försvarar torpet åt sig. (Berättelsen afbröts af snyftningar). Det går väl an det jag lider — tillade han sakta; men gubben derhemma, han får gå ifrån allt. ,Och mordet! tala om det. — Jo det var i ottan i vintras. Jag låg och sof som bäst, Anders han drängen kom in och var full och gick der och skojade, och det blef jag ond på och sade: Du kunde heldre betala mig mina pengar än lefva som ett svin, för si det var han allt ändå. Men då blef han arg och gick bort till mig der jag låg och började slå mig och stöta mig för bröstet med knytnäfvarne och skrek och svor. Och jag visste ej min fattiga råd, för si han var stor och stark, och så grep jag efter något att försvara mig med och fick tag i en stöfvel — en stor och tung en kan man veta. Och så slog jag omkring mig så godt jag kunde, och han fick några slag och ett tog i nacken så att det började blöda. Då blef jag häpen och han blef nykter, och så hielpte jag honom att tvätta af sig — och så gick han sin väg, utan att vi vexlade ett ondt ord. Men han gick der och söp i tre dagar, och så dog han knall och fall. Doktorn kom ut, och der var en spricka i nackbenet, som tagit lifvet af honom. Herre Gud! hvad man kan råka ut för olycka. 5Och detta är allt sannt? — Ja, inför lefvande Gud, sannt alltihop. — ,, Ar ransakningen slutad ? — Ja, jag bekände straxt och blef dömd till döden af lagman; men visst kan jag förstå att Kungen inte vill taga mitt lif för det jag aldrig tänkt eller menat; men lika godt, jag får mitt straff, det är rätt. Direktören tror att jag får fästning; men si gubben derhemma, han har inte råd att löna dräng och han får gå från den lilla torfva, som han i hela sin tid arbetat opp ur en vildmark. Det får gå med mig huru det vill; bara inte gubgen vore, så gjorde det ingenting hvad jag lider. Man behöfver alldeles icke vara nervsvag för att röras af en dylik berättelse — som jag meddelade Troil.