— — — ——— — — — — — Den der betjenten var en sträng herre, yttrade Gustaf, då han följde sin stackars mecccnat utför trappan. — En fäbund var han, som alla sådana dagtjufvar — mumlade gubben; det skulle varit för tretti år sedan så hade han så visst fått en örfil af gamla Sigurd, att han inte skulle tittat efter sol och måne på åtta dar, det vet jag. Jag undrar just när nådig generalen vaknar, mumlade han vidare och betraktade de nedfällda rosiga gardinerna; hm, jo jo, man kan sofva sig till sin lycka. — Hör på Gustaf, vi sätta oss här på en trappa midt emot, tills vi få se hur den der tapeten hissas opp, då gå vi dit igen, och om inte f—n lagt bort märket, så skall du se generalen hjelpa oss. Folket hvimlade redan på gatan och mer än en hade nyfiket tittat på den gamla krigaren med silfvermedaljen på bröstet och den rödblommiga pojken vid hans sida, då ändtligen gardinerne gingo upp och ett blekt skrynkligt ansigte på ett ögonblick tittade fram i fönstret, liksom för att tag: en flyktig notis om hvad nytt gatan kunde erbjuda. — Nu gå vi, sade gubben, och de gingo. Ater ringde han flera gånger innan någon kom, ändtligen kom betjenten. — Det var väl ett förb-nat spring med det der packet, sade denne, när han öppnade dörren och blef varse de begge klienterna. Korpralen stäfjade sitt sinne och bockade sig, det kostade både på kropp och själ; men det kunde väl inte hjelpas.