var han så lustig och vänlig då han kom hem om qvällarna och lät barnen leka med sina saker och rida käpp på trädbenet och omtalade så många och långa historier, att man aldrig kunde tröttna att höra; men sedan han varit glad en stund, så blef han på en gång tyst, satte det yngsta barnet, som han haft i knät, på golfvet och ordnade dem alla inom kritstrecket, då lade han deras små händer tillsamman, tog sina näsklämmande glasögon på näsan och läste ett kapitel ur bibeln, några böner och sjöng sedan en psalm. Rösten darrade väl som en orgel med öppen tremulant; men den hördes dock så hes den var öfver barnens diskantstämma. Det var en musik må ni tro, ett charivari af röster, som lofvade Gud, derinne i aftonstunden. Sedan allt detta var undanstökat körde han barnen i säng och gick, om det var vackert väder ut för att röka sin pipa i den fria naturen uti sidobyggningsknuten, midt framför den svingande väderqvarnen och med utsigten till ett gammalt, bugande plank och en rik vegetation af nässlor och hundloka som blott der och hvar afbröts af några stånd oxtunga. Naturen var således icke rik; men öfver den lilla kojan och väderqvarnen hvälfde sig himlen med sina tusende stjernor, som strålade vänligt ner på den gamle krigaren, lika vänligt som de sågo ner i konungens borg eller speglade sig i Mälarens stilla yta. Detta var hans sommarnöje, den hederlige korpralen, och han kunde åtminstone icke bekla