keligen är så helig och rättfärdig, som J hafven beskrifvit Honom, så är jag förlorad. Pastorn gaf intet svar, utan stod upp, tog vördsamt afsked och aflägsnade sig. Nu förgick den ena dagen efter den andra, men pastorn infann sig icko vid sjuksängen. Andteligen kom ett bud ifrån grefven med anhällan, att pastorn skyndsamt skullo komma. Då han inträdde i sjukrummet blef han emottagen med detta utrop af ångest: Ack, Hr pastor, hvarför hafven J så länge dröjt att komma till mig? Hela mitt sinne är i ett dunkel af tvifvel och förskräckelse, det är såsom om jag redan vore i helfvetet, eller helfvetet vore i mig! För Guds skull säger mig något om J kunnen för all lindra min ångest och återgifva mig mitt lugn, som har blifvit stördt genom edra samtal. Kunnen J icko mildra några af do starka, pinsamma läropunkterna, om Guds rättfärdighet, som J hafven sagt mig eller gifva mig något trösteord för att lugna mig. — Jag beklagar hjertlizen, hr grefve, svarade pastorn, att jag icko kan taga tillbaka ett enda ord af det, som jag förut har sagt. Fast mera måste jag med heligt allvar åter försäkra, att Ilerren Gud, med hvilken vi hafva att göra och som är all verldens domare, visserligen är oändeligt nådefull och barmhertig, men tillika allsmägtig, helig och rättfärdig, så att Han icke kan annat än straffa hvar och cn, som har sina synder i behåll. Och ehuru jag visserligen kundo hafva mången härlig och tröstande sanning att säga Eder, så måste jag dock, då det har blifvit mig uttryckeligen förbjudet att tala derom, nu lemna hr grefven i detta sorgeliga, tröstlösa tillstånd; ty jag har ingen tröst att gifva, utan att öfverträda förbudet och döden är ingen tröst, utan den förer själen till det eviga mål, hvartill den här blifvit beredd. Ehuru mitt hjerta blöder af medlidande, bå är jag dock alldeles rådlös emedan hr grefven sjelf icke vill höra något om den enda trösten som finnes, ty någon annan finnes alldeles icke. Ack nej, nej! ropade den dödssjuke med verkelig själsångest. Siägen mig hvad som kan hjelpa mig, det må vara hvad det vill. Sägen mig, om J veten någon utväg till räddning, som ännu för mig kan stå öppen. Jag vet en mycket tröstelig och fullkomligt säker ntväg, svarade pastorn, men då måsto jag hafva tillåtelse att tala om Jesus Christus. — Godt, godt! rohad den döende med hast! Talen hvad J viljen och om vilken J viljen, men visen mig blott en utväg, huru jag kan blifva frälst från den fördömelse, som jag redan känner! Nu tog Guds ords tjenaro det nya Testamentet och lästo för den sjuke, som darrade, men nu lyssnade med största begärlighet till det glada budskapet om Jesus, som är kommen i verlden att frälsa syndare, det ordet om Guds lamm, som borttager verldens synd och hvilkens fullkomliga försonings-offer gör den rättfärdig, som tror och att Han ikläder den troende själen den bröllops-klädnad och den rättfärdighet, som gäller inför Gud. Sådano trösteliga språk läste han det ena efter det andra om den Frälsaren, som den arme sjuke ända till den stunden hade stött ifrån sig och föraktat, men som dock nu, i sista stunden bevisade sig såsom hans Herre och Gud och Frälsare och Saliggörare, så att han nu fick med förtröstan fly till Herran Jesum med alla sina synder och kasta på honom hela den länge hopade skulden, för att af idel nåd genom tron få fri och full förlåtelse samt frid och ro för sin arma själ, som nu var full af ångest och qval. Just för sådane syndare, som J ären, fortfor predikanten, har Guds Son öfvergifvit härlighetens thron och blifvit menniska på jorden; för sådano syndare har han gifvit sitt lif och sitt dyra blod på korsets träd och dermed betalat lösepenningen för hela verldens synd. Alla dess ord föllo såsom ett utsäde från himmelen på en väl upplöjd och beredd åker. Den sjuko syntes såsom en läskande dryck insuga förkunnandet om den fria nåden i Jesu namn. Det budskapet, att Jesus emottager och saliggör syndare, äfven de största och förnämligaste, detta budskap var hvad han nu behöfde. Han sökto och fann snart frid i honom, som är kommen att kalla, icke do rättfärdiga, utan syndare till bättring och lärde med glädje känna Jesus, såsom vägen, sanningen och lifvet. Och då icke långt derefter hans timma slog, prisado han ödmjukt och med salig lofsång den fria nåden i Christo och befallde sin anda i den himmelske Fadrens hand. Det är och förblifver så, att utan Jesus är den helige och rättfärdige Guden en förskräckelse för en uppväckt syndare, men i Christo Jesu är han oss en barmhertig och försonad Gud och fader, vår tröst och vår tillflykt i lifvet och i döden. (Ur Bibel-Vännen). —— Fattigdomen är icke fruktansvärd.