dmii Vv VV VUSA Uv Ä vv NEJ MARIA VA ARV UVUJAÄAUILTVIAO tiden. (Af Octavia Carlen). (Slut fr. föreg. N:o). — Se der, der kommer han! ropade Holger, fallande ur sin vanliga slughet och beräkning, och ilade med höjd arm emot den främmande. — Stanna, det är nog med ett blodsoffer, sade hans kamrat och hejdade honom, fäller du iäfven det andra, så kunde det falla mig in, att låta dig blifva det tredje. Det blef således som Bothilda hade beräknat; om hon kom först och blef fälld, så skulle den villervalla, som deraf uppstod, och de undersökningar, som följde, rädda Carls lif. Bothilda hade dessutom kn: wppast i sin upprörda sinnesstämning, någon annan klar och redig tanke, än den att dö i hans ställe, i sitt varma Jeliappoffrando trosnit troende sig dermed försona himlen. Det buller, som nu uppstätt i den för några minuter sed: m i dödstystnad försänkta klostergården, utlockade pater Andreas och några andra af dominikanerna. — Äfven riddar Carl, som intet försåt anade, påskyndade sina steg, och samtidigt framkommo de alla till den vanmäktiga Bothilda. Förvåningen och förskräckelsen blef obeskriflig. Riddar Carl vred sina händer af förtviflan, och med en ton, som hade han alltid varit van att befalla, föranstaltade han om, att Bothilda, som blott var