En nattvakt i Wisby under katholska tiden. (Af Octavia Carlen). (Forts. fr. föreg. N:o). Det var morgonen efter nämnde tilldragelse. Bothilda hade tillbragt en sömnlös natt, full af vakna drömmar. Hon var nu förvissad om genkärlek ar den enda menniska, som numera var henne kär på jorden; men just i denna visshet låg en beständig skilsmessa, ty det var redan ett brott att hafva lyssnat till kärleksord från en svärdsriddare, en af Herran invigd stridshjeltes läppar. Med Bothildas stränga sedlighetsbegrepp och nästan fanatiska religionsnit, gjorde hon sig oupphörliga förebråelser; men det stackars oroliga hjertat ville då hafva sitt ord med i domslutet och hviskade så smekande i hennes öra de ord hon tyckte sig icke böra komma ihåg mera, och framför madonnans bild nedsjönk hon snyftande. Skymningen bredde åter sin slöja öfver nejden. Det var en afton, helt olika den, på hvilken riddaren Carl först kom till IIanseförbundets stödjepelare, det gamla Wisby. Allt var lugnt och stilla, endast tempelklockans mångdubblade klang afbröt den högtidliga tystnaden. Månen gjöt sitt salla skimmer i ofördunklad glans öfver de högresta herrliga templen, de fridfulla klosterbyggnajerna och de idoga menniskoboningarne. Den nnjestätiskt imponerande S:t Nikolaus, den sköna