En nattvakt i Wisby under katholska tiden. (Af Octavia Carlen). ySå var den saga som jag hörde, Hur djupt, hur ömt hon då mig rörde! E. Tegner. Hvilket underbart panorama tågar icke förbi vår tankes blick vid åsynen af Wisbys stolta kyrkoruiner, hvilka omarmas af den majestätiska stadsmuren, så storartad ännu i sitt förfall, och hvars 38 torn med grånade, fast ändock högresta hjessor stå som orubbliga skildtvakter, sekel efter sekel bevakande Wisbys enda storhet, minnets, och dess enda prakt, ruwinernas? (för att begagna ett uttryck i det utmärkta arbetet: Gottland och Wisby i taflor af Säve och Bergman). Bland dessa ruiner framstår onekligen St. Nikolaus som konung och St. Katarina som drottning. Om man en stilla månskensafton inträder derstädes och ser huru månstrålarne kasta sitt klara skimmer igenom de höga fönstren, arkaderna och de halfbrustna hvalfhågarne samt de praktfulla rosettformiga fönsterrundlarne, så intages man af en högtidlig känsla, en till bäfvan gränsande vördnad, och man tycker sig i vindrufsoch murgrönsrankornas dallrande blad, hvilka beskugga de åldriga murarne, höra andehviskningar från förgångna tider, tycker sig inne i kyrkan, i det bleka månskimret bland de dystra gångarnes och de massiva pelarnes skuggor, förnimma det högtidligt gripande i tonerna af: