Ett besök i Ebba Brahes graf. (Forts. o. slut fr. föreg. N:o). Annu några decennier — och allt inuti kopparkistan skall vara förvandladt till en handfull stoft! Och jag tänkte, vid betraktandet häraf, med Jean Paul: Brinner icke uti oss odödlighetens flamma? Utbrända kol äro dessa ben, intet annat; men den himmelska eld, hvilken sönderdelat dessa förkolnade elementer, har åter fattat i ett nytt bränsle, samt fortfar att låga allt vidare, I sanning! betraktandet af den menskliga stofthyddans absoluta intet — likasom å andra sidan denna höga, heliga längtan efter något, åt hvilket vi här i tiden förgäfves söka att gifva ett namn, denna åtrå, hvilken vidgar hjertats kamrar och gifver själen kraft att, i trots af jordens lidanden, ändock hoppas — allt detta utgör mer an aning, det innebär nästan visshet derom, att det finnes ett annat lif, der jordens dissonanser skola upplösa sig uti en evig harmoni! En fläckt af den oroliga höstvinden, uppryckande dörren till grafkoret, lät nu en bleknad solstråle tränga sig ända fram till oss. — Erinrade på detta sätt om den yttre verkligheten, beslöto vi att lemna dödens boning. Med en helt liten sammetsflik, hvilken vinddraget lagt uti min hand, likasom hade det velat säga: För upp det i dagen, och berätta menniskorna, huru skönhet och