lät lyfta sig upp på sin stridshingst; blodet färgade åter hans kinder, krafterna tycktes komma åter och han drog bort till seger. Just samma pascha, som förr låtit spänna honom för plogen, blef nu hans fånge och han förde honom till sin borg. Men genast kom riddaren och frågade sin fånge: Hvad tror du väl nu väntar dig? ,Jag vet det, svarade turken, ,vedergällning! , pJa! de kristnas vedergällning, sade riddaren, kristendomen befaller oss att förlåta våra fiender och älska vår nästa. Gud är kärleken. Drag i frid till ditt hem och till dem, du älskar; blif mild och god mot dem, som lida! Då brast fången i gråt. Huru kunde jag väl tro något sådant möjligt. Jag var säker på plågor och qval och har derföre intagit ett gift, som inom få timmar skall döda mig! Det finnes ingen hjelp, jag måste dö! men innan jag dör, låt mig höra den lära, som lärer en sådan kärlek och barmhertighet; den är stor och gudomlig. Låt mig dö i den, som kristen! — och hans bön blef hörd. Detta var den legend, den historia, gom förelästes. Alla hörde uppmärksamt derpå; men på det häftigaste grep den och gaf mod åt henne som satt i vrån, tjensteflickan, judinnan Sara; stora tunga tårar stodo i de klara, kolsvarta ögonen; hon satt der med sitt barnsliga sinnelag, såsom hon en gång satt på bänken i skolan och förnam evangeliets storhet. Tårarne rullade utför hennes kinder.