(Forts. fr. föreg. N:o). Härvid hafva ej alltid kyrkans egna tjenare ådagalagt tillbörligt lugn, kraft och värdighet: somliga hafva helt och hållet tappat concepterna, de flesta tiga, förmenande att det onda bäst skall botas genom att ej synas låtsa om det, som hvar och en väl vet finnes till; några hafva till och med antingen alldeles öfvergifvit kyrkan, utan ära flytt från sin plats och lemnat allt derhän; somlige hafva med en högfärdig, tröstlös s. k. lärdom och ilsket hån anfallit kyrkans heligaste grundvalar, eller också på annat sätt rent af öfvergått på de anfallandes sida eller fraterniserat med, ja mer och mindre öppet sällat sig till läsarnes nitfulla parti; några, ej sällan lättsinnigt missbrukande sin förmåga (kanske för verldsligt pris och vinning), hafva med hårda uttryck anfallit hederliga embets-bröder, ofta förkunnande splittringens vreda läror med fariseisk egenkärlek, stundom med skamlös råhet, skrämsel, vilda, okristliga fördömelser, svaflande och ett hemskt skrän. Så är i församlingen uppkommen en förfärlig oreda, missbelåtenhet och ängslan, som infört oenighet och split i de lyckligaste hus, och upphäft lydnadens och en kristlig kärleks bud mellan barn och föräldrar, makar, tjenare och husbondefolk, hvilket på ett allt betänkligare sätt hotar att störa all kristlig sammanlefnads trefnad och att spränga samhällsbanden. Allmogen löper på många ställen från sina lärare, från hus och plog och drager hoptals genom Landet för att höra det nya ordet, hvilket meddelas i sådana massor, att menige man omöjligen kan fatta 10:de parten derat, och med så skadelig häftighet, att det mera upprörer sinnena än gör åhörarne till försonliga, kristligt ödmjuka menniskor och stillsamma medborgare. Man har ock lyckats att ställa det enskildta tycket eller ens egen s. k. öfvertygelse öfver statens samfälta förnuft, man trampar alla lagar under fötterna på grund af denna enskildta öfvertygelse, (ehuru man i andra nyttiga fall nog begagnar sig af samhällets skydd), man vill höra ordet af blott den presten och af ingen annan, man vill förnimma det just på det stället, just på den timmen, just med de åthäfvorna, o. s. v. Denna enskildta öfvertygelse förmår svärmaren att förakta kyrkan, nekar honom att gå Landets Konung skyldig trohets-ed och förmodligen snart också att betala skatt och försvara ett dyrt Fosterland: är ej detta fasligt? Må våra läsare-prester i sitt fromma nit icke spänna bågen för högt, utan i tid hejda sina får, så att de icke, med inbilladt hopp om säker och evig salighet, störta samhället tillbaka i barbariet och vräka så oss, fattiga syndare, och sig sjelfva med uti timligt förderf. Är ej detta tillstånd hotfullt, ömkligt. vanärande för ett ädelt folk! Ser man då ej detta elände, denna andliga förnedring, märker man ej läsarnes skamlösa tilltag emot förnuft och måtta, mot den enskildte, som derigenom ofta utarmas, faller i galenskap eller i förtviflan begår mord och andra vilda dårskaper, samt mot statens hela bestånd? Få läsarne så ohejdadt rusa fram och förvilla den enfaldiga menigheten, så lärer snart ej mycket återstå af ärlig sed och sundt förnuft. De hafva redan genom sina långa predikningar, f?wtöörilmmmmBmJamwpm hmm mmmmvvrmmrmmmpmlrkm ta —— ——