WISBY den 16 Maj. Folk-bildningen eller Kyrkan och hennes utan-verk. Då folk-bildningen tages i vidsträcktaste mening, är väl dess yttersta mål, att, medelst en kristligt sedlig och frisinnad anda i stat och kyrka, omskapa den råa natur-menniskan till en förnuftig, arbetsam och redlig medborgare och till en samvetsgrann och gudfruktig varelse, hvilken i mensklig mening förtjenar lefva lycklig med sina likar på jorden samt i ödmjukhet kan hoppas en fortgående utveckling i evigheten. Bland våld och mörker hafva jordens vise, lydande Guds röst, i alla tider sökt ställa i verket denna enkla sanning och menniskovänliga lära; och derföre böra ock folkens ledare i våra dagar städse verka i samma ädla riktning genom att rycka allt flera bröder undan förtrycket och förvillelsen samt mildeligen föra dem fram till ljuset. Det stora medlet härtill är i främsta rummet verldens största bildnings-anstalt, kyrkan, Zions fasta borg, det heligas klippa, sanningens ledstjerna för folken, den eviga rättens, vishetens samt oskuldens, den tviflandes och den betrycktes trygga tillflygt. För att kunna vara för menskligheten ett så säkert värn och räddande ljus, måste kyrkan icke blott inom sig hafva en hög visdom, utan ock nog klokhet att till sin styrka använda ganska många olika yttre medel samt mäkta utöfva det inflytande på staten, att densamma verkar efter hennes högre afsigter: hon måste ej blott bygga Zions murar högre och fastare, utan också utvidga och befästa borgens mångfaldiga utan-verk. — Men, då vi hvarken förmå att med nog insigt egentligen tala om kyrkan och än mindre behöfva försvara henne, som är af Gud ställd och med de dyraste eder tagen under vishetens och lärdomens mäktiga beskärm, vilje vi nu med tankar af menige man blott yttra några ord om de samhälliga medel och anstalter, hvilka, i vår tid af största vigt, kunna bereda kyrkan framgång och seger, och dem vi vilje kalla hennes utanverk. Ty vi måste antaga, att kyrkan verkligen är, såsom vi nämnde, det heligas klippa, sanningens ledstjerna, den tviflandes tillflygt, samt att hon har en ovanskelig lifs-kraft och nog ljus inom sig till ständig utveckling och att hon sålunda står fast i tiden och sjelf mäktar försvara sitt rum. Det gör hon ock med Guds hjelp städse om hennes tjenare (menskligt att tala) i rätt mening fattat kristendomens anda och tillika protestantismens, d. v. s. framåtskridandets och en förnuftig frihets anda, om de med full öfvertygelse och utan allt verldsligt afseende på fördel svurit sig att vara ordets skaffare och sanningens vittnen, om de ofta befinnas prydda med kunskap, helst presterlig, och alltid låta just denna lärdom komma till heders på förmansplatserna, om man hushållar med kyrkans värdigheter, så att den som får dem är deraf förtjent, samt om man genom ständiga möten och inbördes öfverläggningar stärker brodersbandet inom Andans embete, sålunda framkallar allt bättre förmågor och utfinner nyttiga planer för sin verksamhet och framför allt föregår församlingen med sinnesartens fridfulla allvar, ett tåligt mod och rena seder. Kyrkan skall stå orubbad om hennes tjenare, fattande den nya tidens rättmätiga kraf, bibehålla jemnhöjden af den allmänna verldsliga bildningen, med kristligt nit och talangens makt stå öfver lekmännen i andelig erfarenhet, mäkta gå i spetsen för hvarje röSQ had 0