Den erhållna vätskan kokas nu till behörig tjocklek. Under inkokningen afsöndras beständigt gips, och man gör väl om man en eller två gånger efter behof låter denna afsätta sig och derefter afhäller den klara saften. Har denna sednare redan fått en tjock konsistens, så måste man gå varsamt tillväga med eldningen under kitteln, på det att saften icke må vidbrännas. Det är ej rådligt att omröra den oupphörligt eller häftigt för att förekomma vidbränning, emedan saften då skummar sig, som alltid är oangenämt. Snarare bör man varsamt omröra och vara försigtig med eldningen, hvarigenom vidbränning undvikes. Har saften erhållit samma tjocklek som vanlig sirap, så är den färdig. Dock bör man ej förbise, att den är långt tunnare då den är varm, än då den är kall. För att derföre få den af samma konsistens som vanlig sirap, tager man ett prot då och då, som man låter kallna. Sirapen vinner mycket i godhet då den blir några veckor eller månader gammal. äfven afsätter sig under dess förvarande vanligen ännu några gipskristaller, hvilka man orörda låter ligga på botten. Fastän så beredd sirap icke har något, hvarken i smak eller lukt, som påminner om hvitbetan, så kan man bereda den ännu felfriare, om man, i stället för att efter saftens mättande genast koka den, först låter den någon tid komma i beröring med träkol. Träkolen måste likväl ej vara gamla, och kol efter eldning i bakugn äro de bästa. Kolen läggas ännu glödande i något passande kärl, som genast tillslutes. Sedan do kallnat, sönderkrossar man dem, och blandar dem med satten, hvarefter alltsammans får stå orördt i 24 timmar. Efter denna tids förlopp silas saften från kolen. Denna operation är alltid förenad med svårigheter, och lyckas blott, om man till filtreringen använder grof mursand. För detta ändamål betjenar man sig äfvenledes af ett kärl med dubbla bottnar, utbreder en linneduk på den lösa botten, så att alla hål och springor blifva täckta, lägger sedan dertill beredd sand på duken, och utbreder den jemnt, hvarefter saften med kolen ihälles sedan tappen vid kärlets botten blifvit öppnad. Rinner ingen saft mer, slår man något vatten på massan, för att kunna få den saft, som möjligen kan finnas i återstoden. Derefter kokas saften, som förr är nämdt, tills den blir lagom tjock. (Forts.)