WISBT den 18 April. Vår offentliga Yttrande-rätt. (Forts. från föreg. N:o). Vi sade, att menskligheten omsidor till en del tillkämpat sig offentlig yttranderätt och att vi redan länge egt denna dyrbara rättighet. Men låtom oss nu se till huru vi begagna densamma. Man skulle tro, att vi, med vår urgamla folkfrihet, som uppehölls genom rättigheten att på tinget och riksdagen fritt säga sin mening, skulle med den stigande bildningen lifligare deltaga i våra allmänna förhandlingar, antingen genom fruktbringande läsning af hvad som skrifves och tryckes eller genom att lemna rikliga bidrag till offentliga yttranden; men uti dessa begge afseenden begagnas det fria ordet föga, mot hvad man kunde vänta. Och det synes tvertom nästan som hågen att i tal och tryck meddela sina tankar blifvit minskad genom vår offentliga yttranderätt medelst pressen, hvilken just skulle upplifva densamma; ty det är åt tidningarne, d. v. s. åt några få personers tycken och förmåga som man nästan helt och hållet öfverlemnat vår frihets värn och folkets uppfostran, utan att just många, till och med af dem som äro i offentliga värf mest bildade, befatta sig med att genom värdefulla bidrag upplysa allmänheten och sätta pressen i aktning. Detta beklagliga förhållande, som icke har många undantag, visar en politisk omyndighet, hvilken nästan handlöst kastat Fäderneslandets och bildningens heliga sak åt dagbladen, huru dessa än må vara, bättre eller sämre: man tiger mest och läser tidningarne! Men, hur läser man då dessa? De allraflesta läsare hemta af dem föga verklig och nyttig upplysning, ty med allt för klena insigter finna de intet nöje uti de vär derika artiklarne som kunna finnas i tidningarne, utan de skynda blott att genomögna listan af födda och döda samt annoncerna, hoppa öfver hvarje afhandling, som ser längre ut och der man anar att en förnuftig sak ordentligen kunde framställas, men sluka alla små-notiser, polisuppgifter eller på sin höjd fetstils-telegrammerna och följetången; och det, som allramest smakar, det är hvarjehanda obetydligheter, sqvallret, ordkäbblet, och isynnerhet klandret och förklenande yttranden om styrelse och embetsmän. Men, såsom tidningspubliken är till lynnes, så blifva ock de offentliga bladen; och derföre har ock genom den förras råhet dessa sednare alltjemt fallit i tonen, så att, till skam för vårt tidehvarfs s. k. bildning, slutligen tidningar kunnat uppstå och bira sig ganska bra, som äro helt och hållet uppfyllda af lättsärdigt tal, snick-snack, de otäckaste tjufoch mordhistorier och skandal-stumpar samt de bittraste och skamlösaste anfall emot person, regering och allt hvad upphöjdt och ädelt finnes i Landet och heligt för menniskan, allt framfördt under höga rop mot sanning och kända förhållanden om folkets rätt samt huru det tyranniseras och hålles i mörker. Så har tidnings-litteraturen här och der fallit, förslöat folkets rättsoch sedlighets-känsla, hvälft föraktet öfver sig samt verkat det olyckliga, att om pressen ock stundom framkommer med dyrbara sanningar och befogade nödrop, så tros det ingalunda mera, utan det arma folket, som i obetänkt lättsinne sjelft skapat skandaltidningarne, har just genom vår offentliga yttranderätt mistat all sannskyldig nytta af densamma.