Vår offentliga Yttrande-rätt. I våldets gamla tider, då den omyndiga menniskohopen lät några få herrskare andligen och lekamligen förtrycka sig, var det visserligen otaliga skäl och ständiga anledningar till klagan mot allt det ändlösa tyranniet. Men att begära rätt och ändring i eländet det medförde den största våda, det vågade den svage icke tänka på, ja ej ens att beklaga sig; ty de maktegande tålde ej sanningen, och hennes stora ljus, det eviga förnuftets och all-kärlekens välsignade ljus, var ej ännu uppgånget för de arma folken. Begreppet af rätt låg dock på djupet, fast dunkelt i menniskosjälen; så att de ädlare och kraftfulle folkstammarna snart uppställde mot herrskaren en tyglande folk-makt, som visserligen sjelf var en fåtalig och grufligt förtryckande samhälls-klass, men som dock tog det första steget att stäfja det enherrskande våldet. Ett allmännare bruk af skrifkonsten väckte, fördubblade menniskoslägtets själ-kraft, som, utgången från dessa mörka tiders få vise och tänkare, dock verkade föga på massorna; så att förnuft och sanning, då ej fattade och understödda at den millionfaldiga folkviljan, ännu länge måste inför tyrannen och hans handtlangare uppträda i fabelns tvetydiga drägt eller uti narrkåpan. Så uselt detta värn än var för mensklighetens höga rätt, så utöfvade dock sanningen en så gudomlig makt på de förtryckte, ja, på förtryckarne sjelfve, att de, med olika känslor af hopp och bäfvan, likväl alltid gerna hörde den underbara klangen af hennes röst. — Men christendomen hade uppträdt med sitt stora verldsfamnande kärleksord, derigenom ej blott mannens, men till och med qvinnans rätt erkändes: den sromme munken stridde med ordet, riddarn med svärdet, hvar på sitt sätt och enligt tidens ställning, och tron blef en ny makt samt friden satt såsom målet för hvarje strid. En annan makt i sanningens tjenst vardt derjemte vetenskapen, akademierna (der lagen blef ett särskildt studium), de stora verlds-upptäckterna och boktryckare-konsten, hvilka sprida Guds ljus, förnuftet och sanningen, i så ofantliga massor, att folken, visserligen i början sol-blinda, dock efter hand lärde sig känna sina andliga krafter, samt att våldet och mörkret redan då darrade på sina säten. Visst måste ännu sannings-kämpen Galilei böja knä för den tjocke munken och sannings-vittnet Huss blef bränd på bålet; men verlden vågade då redan le eller ömka sig öfver vålds-makten, som sjelf började blygas för sina gerningar, och det allmänna omdömet och lagen började blifva ett värn för folken. — Kom så Luther: hans stämma som himlens dunder var. Kyrkans män, som somnat från ljuset, hvilka ingalunda begripit christendomen och folkens rätt till upplysning och förnuft, kämpade då en förtviflad kamp för sina 8. k. rättigheter: de togo till hjelps krigshärar, skenheliga kejsare och furstar, ja, de stiftade till sitt stöd en ny munke-liga; men allt hjelpte föga, ty snart var med en segerrik protest af allmänna förnuftet halfva Europa fallet från Roms lydnad. Bland de första regenter insåg vår store Gustaf Wasa det skamliga och förderfliga i prestmaktens missbruk, och han genomförde med stark hand reformationen i vårt Fädernesland. Och snart rade den ädla och frisinnade fast fåtaliga Skanlinaviskt-Svenska solkstammen den äran att med mmm ——L —