Derpå tog han upp ur sin ficka en vacker med guld damaskerad silfverdosa, gaf henne åt gubben och sade: Jag fick denna dosa af min husbonde, men jag snusar icke, utan har bestämt henne åt farbror. Gubbens min ljusnade synbart då hans ögon mötte den kära guldglansen, men som det hörde till hans lynne, att alltid lägga bitterhet i sina ord, äfven då han var som vänligast sinnad, svarade han: Tack, tack, min kära gosse, men det är ingen konst, att gifva gåfvor, åt den som kan ge igen dubbelt och litet till; he-he-he! Nå, så stig upp, bästa farbror ! Gubben steg upp gerna, ty han hade gått sig trött, och de hade ännu en fjerdingsväg till hemmet, men sade: bara den här fina vagnen håller mig, som är så grof, he-he-he!4 Jag försäkrar att han håller, jag har sjelf gjort honom, farbror. Med andras händer, ja, för lånta pengar, ja. Nej, farbror, med egna händer. Tocket prat; icke kan en herrepojke, som sutit med näsan öfver böcker i många år, göra sådant karla-arbete, det är kaf ogörligt. Farbror minnes nog, att jag som gosse lärde mig de första handgreppen både i slöjdstugan och i smedjan; som student roade jag mig på lediga stunder ofta hos både snickare och smed i Upsala. Sedan har jag sett och försökt mycket både i Skåne och utrikes.