sitt: framåt! ,Shandy, härom!4 ropade han högt och hvisslade gällt mellan fingrarne. I nästa ögonblick skyndade herre och hund till bangården. I. Ett fiendtligt utfall. Det var just Söndagen d. 5 Nov. 1854, som ryssarne, gynnade af en tjock dimma, företogo ett af dessa mordiska, vilda utfall, genom hvilka Sebastopols belägring blifvit så namnkunnig. Alltför väl hade det lyckats dem att oförvarandes störta sig på de franska linierna. Deras anfall gällde fransmännens högra flygel, midtemot engelska lägret; tysta, som nattfoglar, smögo de sig in uti luckan mellan de båda allierade lägren, och snart rasade, gömd af det nattliga dunklet, en kamp man mot man, en verklig helveteskamp, som då och då i en blink upplystes af kanonblixten. Men det som till en början gynnade ryssarnes angrepp, blef sednare deras olycka; ty med otrolig energi och ansträngning, besegrande terrassernas alla svårigheter, ilade de stolta briterna sina bundsförvandter till hjelp, och snart såg sig den gemensamma fienden kastad mellan tvenne eldar, så att han efter en kort, men ihärdig strid måste retirera. En bland de förste af de raskt avancerande engelsmännen var löjtnant Georg Lampritre, och vid hans sida lunkade hans trogne ledsagare