Hunden Shandy. Efter L. von Alvensleben. I. Det var i början af år 1854. En sprittande liflighet, ovanlig till och med hos sydfransmännen, framkallad af den krigiska entusiasmen, rådde hos Marseilles befolkning, som packade sig nere vid hamnen så tätt, att, som man säger, en knappnål knappast kunde falla till marken, under det att hela den öfriga staden tycktes vara öde. Det gällde att bevittna ett bland de imposantaste skådespel: de första till Orienten bestämda trupper blefvo nemligen inskeppade. Oaktadt allas blickar riktades på det sköna Frankrikes tappra krigarskaror, som i djupa leder och med oöfverträfflig hållning stodo uppställda långs utefter stranden, otåligt väntande på det ögonblick då deras tur skulle komma att få följa sina kamrater, som antingen redan befunno sig ombord, eller på talrika båtar ilade mot de stolta örlogsmännen, ådrog sig likväl en gestalt bland den otaliga massan at åskådare allmän uppmärksamhet. Det var en lång, välbildad man med ett ansigte på en gång skönt och intelligent, iklädd en engelsk ingeniörsofficersuniform; och öfverallt der han armbogade sig fram, mottogs han med jubel, icke såsom en kär gammal bekant, utan blott som en medlem af den armå, med hvilken fransmännen för första gången sedan