Åh jo, det har jag nog; i det min blick besvarade hans. ; Han slöt mig trofast och hjertligt i sin famn. Jag vill ock, i glädjen öfver att det goda går framåt, offra min lilla skärf. Det var väl ej den ende, som min man genom sitt ord och efterdöme förbättrat; men så innerligt glad har jag sällan känt mig vara. — — Min lilla berättelse är slut, tillade enkan, borttorkande en tår. Nå, grefven? frågade Laura, var hans förbättring verklig? Jo, han blef en i ordets sannaste mening rättskaffens man. Många tviflade på hans uppriktighet — ty det rykte menniskan en gång får följer henne i lifvet och döden — men det rörde honom föga. I sitt samvete och i de sinas kärlek fann han sin lön, — någon annan begärde han icke. Det goda han utöfvade kände man ej, så tyst och obemärkt skedde det. En allmän tystnad uppstod i rummet. Vi hafva nu-, inföll krigsrådinnan, ,vi hafva nu alla, utom vår goda Cornelia, gått tillbaka i minnenas verld. Mycket skönt har oss vederfarits, som vi ej hunnit omtala. Om vi nu på samvete blefve uppmanade att säga hvilkens stund som varit den skönaste, skulle en hvar af oss svara: min! Jag tror du har rätt-, sade krigsrädet. Men om jag skulle åt någons gifva priset, inföll doktorn, ,så vore det åt dig min bror! —