Å 2 Nyårsqvällen. Skizz af Pilgrimen. (Forts. och slut fr. föreg. N:o). Det var på kyrkoårets sista Söndag; min man predikade och tog till ämne: Barmhertigheten berömmer sig mot domen. I anledning deraf utvecklade han huru Guds barmhertighet öfverröstade hans rättvisa i sitt förhållande till dem, hvilka enligt Frälsarens befallning och efterdöme sjelfva utöfvat barmhertighet. Det var tillika stor nattvardsgång, och som han ej haft något biträde, kände han sig mer än vanligt trött, och efter slutad middagsmåltid lade han sig på sin soffa och föll i en tung sömn. — Jag satte mig vid hans sida och, läsande en andelig bok, kastade 3 jag då och då en blick på de kära älskade dragen. Jag tänkte mer på predikan jag hört än boken i hvilken jag läste, — och ofrivilligt vandrade tankarne omkring, stannade vid några af våra sockenhboer, undrande hvad intryck de mottagit af det i mitt tycke herrligt utförda ordet. En rik possessionat, boende inom den lilla församlingen, hade ock med sin familj varit i kyrkan; han var af greflig börd, men andryg och tillika en verldens träl; förtryckande sina underhafvande, lesde han i split och osämja med grannar och anförvandter; han hade äfven ofta på ett sårande sätt bemött min man, hvilken saktmodigt och stillatigande förbigått hans förolämpningar.