ömtålig sträng; jag såg henne skarpt in i ögonen, och med spänd uppmärksamhet följde jag färgskiftningarne i hennes ansigte. Slutligen sade jag med den djupaste och dofvaste ton, som jag förmådde antaga: , Testamentet är falskt! Hon spratt till, men sade: ,Nej. , Testamentet skall besvärjas både af enkan och vittnena, återtog jag. Det trodde jag ickek, sade hon bleknande. Men icke allenast tror jag, utan vet jag att lagen bjuder det; om vittnena ej sky eden, som de ganska väl känna, så trodde jag ej er vara till den grad förhärdad; — men svärj — — och svärj bort er salighet — ert hopp att i en annan verld träffa er make — — dock vet, att huru gränslös Guds barmhertighet än är, så sökes den likväl förgäfves af — menederskan. Hon föll i en konvulsivisk gråt ... Testamentet uppbrändes, allt gick sin lagliga gång; min räns medellösa syskon blefvo förflyttade i en oberoende ställning, och jag kände mig obeskrifligt lycklig, att hafva upptäckt ett bofstycke — jag vet mig sällan med så lugn och fridfull känsla hafva insomnat på mitt aftonläger. Jag skulle just velat vara i brors ställe, menade doktorn. Ar jag eller fru B. äldst? frågade han. Jag fyller i afton 60 år, svarade hon. I afton! ropade på en gång de närvarande. Ja! — återtog hon, icke utan rörelse.