men för att komma dit jag ämnade, ansåg jag mig ej kunna undvika det. Missförstånd uppkomma stundom, som söndrande lägga sig mellan hjertan, hvilka å ömse sidor i grunden äro redliga; ja till och med varma. Min far är en allmänt aktad man och förtjenar att vara det; den kyla som sedan barndomen egt rum — för mig så smärtsamt — i vårt inbördes förhållande, är, enligt min egen fasta öfvertygelse, hvarken hans eller mitt fel. — Aftonen före min afresa satt jag ensam på mitt rum, med ryggen vänd mot dörren, uppgörande några räkningar; jag hörde den öppnas, men vände mig ej om; de ljudliga, men stadiga och jemna stegen voro mig ej obekanta. Nu lade sig en hand på min skuldra. Otto, sade min fars sträfva men något osäkra röst, du tyckes ej vilja mottaga din fars besök, efter du ej förändrar ställning. Nu steg jag upp och bjöd honom plats i soffan. Han teg några sekunder, men gjorde tecken med handen att jag skulle sätta mig bredvid honom. Vet du hvad mitt ärende är? Nej jag förstår det icke; jag kan icke erinra mig, när min far sist var i mitt rum. Fadrens ärende till sonen är sagt med tvenne ord: Förlåt mig! Nu brast isskorpan kring mitt hjerta, och jag gråt för första gången i min lefnad. — Min gamle far lade sin arm kring min skuldra, och tryckte mig intill sig. Tala, Otto! bad han med qväfd röst.