Nyårsqvällen. Skizz af Pilgrimen. (Forts. fr. föreg. N:o). 50, mamma, lefver han? frågade jag, med högt klappande hjerta. Nu lade hon ett tidningsblad i min hand; men den darrade så häftigt, att bladet föll till golfvet. Mamma upptog det och med klar och tydlig röst läste hon följande: f ett misstag hade bland antalet af de i slaget vid Dyppel den 5 Juli fallna bjeltar, Löjtnant S:s namn blifvit infördt på dödslistan. Denne unge man, som vid samma tillfälle på ett utmärkande sätt hedrat sig, har väl blifvit som sårad förd på lasarettet, men lefver och befinner sig vara på bättringsvägen. Jag kunde ej gråta, och på en lång stund icke framföra ett enda ord: jag kände en häftig åtrå att blisva allena, och mamma, som alltid förstätt mig, lemnade rummet. Jag sjönk ned på mina knän och med brinnande andakt tackade jag Gud för hans lif — och bad så varmt jag kunde bedja, att jag i en framtid ej sjelf måtte skapa mina lidanden, och än mindre hafva del i någon annans. Den gamla prestenkan, som hittills tegat, inföll nu: Ar då döden ett lidande för den som blir dess offer . . 2