WISBYJ den 21 December. Vvår skol-ungdom och trädgårds-skötseln. Alla goda menniskor och all ungdom drages u en medfödd drift till umgänge med naturen och till dess stilla nöjen, hvilka alltid föda en harmlös glädje, förnöjsamhet och goda tankar. Särdeles är växt-verlden med på en gång lif och stillhet lockande för de Unga, som med träden och blommorna lefva det gladaste kamrati-if i ostörd frihet. Och när då bofinken eller trasten uti sin lofsång sätter dessa hemliga natur-ljud i melodi, då är det högtid för det rena ungdomsbjertat! Man säger, att allting fordom kunde tala. Men är det då ej verkligen så? Visserligen. När menniskorna ej längre förstå att gerna umgås med naturen eller icke fatta blommornas tysta skaldespråk och dettas stora lärdomar, är det slut med deras oskuld. Derföre trifvas vi alla så väl bland växterna och vandra så ofta i allter och trädgårdar: man andas lättare och tänker bättre i det gröna. Den arme stadsbon skyndar ock så ofta han kan genom de långa grändernas qvalm från sina stela murars fängsel ut i naturens lifvande sköte, tager med sig hem allehanda telningar och buskar, planterar dem öfverallt uti de trånga täpporna han eger till buds och sätter sina fönster fulla af blomster-krukor; allt för att kunna glömma stadens fattigdom och i sin inbillning åtminstone få umgås med doftande grönska. Och finns det ej annat råd för grönt, så tvingar han en stackars blomster-lök att växa i en pappers-kassc! Men den lycklige landtbon han behöfver hvarken särskildt vandra bort till växtligheten eller släpa dess sköna barn med sig hem för att fängsla de bleknande små uti några trånga skrällen; ty han bor midt ibland dem, han vattnar hvar dag deras rötter, han njuter ständigt deras skugga och vällukter och ban talar med dem hela sitt lif igenom. I det menskliga lifvet är ungdoms-åldern lyckligast, emedan barnen då hafva rosor på kinderna och händerna fulla med blommor; men allralyckligast är dock af all ungdom den, som är född på landet och får bo och lefva der i fred, växande stark och glad vid naturens bröst. Man vet, att vår store och oskuldsfulle von Linnt redan blott några veckor gammal log englaljuft då man gaf honom blommor, och att han gret när man tog från honom dessa hans kära små undersåter! Att vara barnfödd på landsbygden är ock verkligen en stor lycka för alla menniskor, ty det medförer ofta för lifvet ett rent och vaket sinne, tidigt skärpt genom tusen naturfriska förnimmelser. Men lifvets vår-dagar räcka minsann ej länge för vår tids små gossar och flickor, der de sitta och se ned bland blommorna. Snart kommer boken, den torra boken utan allt blomster-språk, visserligen med den namnam-stindna tuppen vid permen, att börja med, men snart ock de torra glosorna, den fasliga katekesen och den ritorkade, grufliga skolmästarn, hvilken förr i verlden hade högra armen förlängd af en förfärlig växt, björkriset, ett växt-alster, det både lag och allmänt vett nu ändtligen förvisat till eldbrasan. Med ett ord, det lilla glada barnet är kommet i skolan; och dermed genom ständig fruktan för lexor och anmärknings-streck nästan förhindradt från all barnslig lek och ofta fullkomligt afstängdt från allt uppfriskande umgänge med Guds sköna natur. Detta ombyte är rysligt för de arma små, helst , ww Wwe: