Article Image
LAS 77 A-k pade till andens och kroppens frihet), dels under tyranners blanka bojor, dels under mäktiga grannars snåla hot, eller under ett gement prestvälde, olideligt herre-förtryck eller under den larmande frihets-yrans barnsliga men blodiga sjelssvåld. Alla dessa arma folk sucka och räcka händerna efter friheten, och de skulle med gladt mod vilja utgjuta sitt bästa blod för den folkfrihet som vi länge egt! Derföre må vi innerligen tacka vår Gud, våra stora Konungar och våra manliga förfäder, som skänkt oss vår frihets arf, det vi böra värna och bruka på bästa sätt. Och böra vi med lifligaste håg städse följa Rikets allmänna angelägenheter, nu på särskildta möten härom upplysas af våra hemkomna ombud, höra resultaterna af deras mödosamma värf och sålunda erhålla vigtiga upplysningar. Vid dessa här antydda efter-riksdags-möten, dem alltid helst kommittenterna sjelfva borde begära, är ock rätta tillfället att förtroendefullt framställa ortens behof och önskningar, som under tiden utredda och gillade, böra komma till nytta vid nästa riksdag. Sålunda finge man lättast genom frågor, tal och svar höra allmänhetens meningar, hvilka slutligen mogna till nyttiga beslut, samt der upplysa om omöjligheten af vissa förslags genomdrifvande; och man vet väl, att ombudet visserligen ej blott är de hemmavarandes kommissionär, utan skall verka efter eget bästa förstånd och samvete. Mången medborgare, hvilken ofta inom sig kan hafva de bästa tankar för det allmänna, men ej haft öfning i att offentligen yttra sig, finge der tillfälle dertill och blefve känd af sin orts befolkning. Men denna så vigtiga färdighet att offentligen med klarhet och styrka yttra sig om allmänna saker, är bland oss tröga Nordboar minsann icke så lätt vunnen; derföre böra vi alla, borgare, prester, bönder, militärer och embetsmän tillställa nya samt ofta och mangrannt besöka våra vanliga möten för ortens angelägenheter för att der utan tillgjordhet och räddsla öfva oss i att uttala det man ganska väl vet och känner; ja, ungdomen i skolorna bör, såsom man börjat, allvarsamt öfvas i declamation, disputations-försök och fria föredrag. Så bör det blifva i alla våra direktioner och sällskaper, under vårt jägare-gilles förhandlingar, på våra landtbruksmöten i socknarna, m. m. Kan ej något hvar och allmogen der och sins emellan, under en folkkär förmans ledning, yttra sig mundtligen om dess allravanligaste angelägenheter, om ett dike, kreaturs-skötseln, myrodlingar, skiftesväsende, m. m., hvad skall man då göra med riksdags-rättigheten, huru då vara ett konstitutionelt, sig sjelft styrande folk? Derföre är det just på dessa socken-möten, som menige man friast kan öfva sig i förmågan att uttala sina tankar och der lära känna sina bästa ämnen till riksdagsmän, hvarefter dessa ändtligen engång kunna uppträda på ett riksmöte såsom dess försvarliga ombud. Detta är ett vackert fält för den redlige och varme medborgaren af alla stånd att börja sitt deltagande i allmänna värt för att kunna blifva verkligt nyttig för det samhälle, som födt honom; och den liberale pratmakaren, som vill anses så medborgerligt dugande — i munnen, som varit så qvick med hundra förslager för andra länders frihet och förädling, må väl ej underlåta att der också yttra ett klokt ord eller skrifva en duglig rad för sitt eget land, som dock ensamt föder honom: eljest måste han ju verkligen anses för en opraktisk menniska eller en hjertlös narr. Endast sålunda kunna personer bildas (alldeles såsom i England, Danmark, m. m.), hvilka mäkta föra folkets talan när det gäller dess ömmaste rättigheter. Sker ej så i alla orter, så aftyner ock all kommunalverksamhet, allmän-andan utdör, samhällets utveckling och trefnad står i stöpet och hela Riket lider deraf stor afbräck. Derföre är det den största konst för en styrelse och dess förmän, att med så mycket rättvisa och vänlighet umgås med menige man på hvarjehanda möten, så att folket tror dem om allt godt, och ej blott gerna hörer dem, utan ock fritt och anständigt i hvars och ens närvaro yttrar sina tankar om ortens, stadens eller socknens önskningar och behof. Då vi ej ännu hört af något här på Landet beramadt efter-riksdags-möte, af det slag och syfte som man här afvan antvdt. honnas vi att Hoat

14 december 1860, sida 3

Thumbnail