väl aldrig kan drömma. Polisbetjenterne uttömma er herr faders hus. Kreditorerna bemäktiga sig all hans egendom, och man talar till och med om fängelse. Jag för min del skyndar tillbaka för att göra mig betald för min tjenst. Jag måste väl se, sade den unge markisen, hvad det är för något som den karlen talar om. Ja, gå ni, svarade damen, och låt de oförskämda menniskorna plikta för sin djerfhet. Skynda, markis! — Markisen skyndade åstad. Framkommen fann han att hans fader redan var tagen i fängsligt förvar. Alla betjenterne hade lupit ifrån huset och medtagit så mycket de kunde. Han fann gin moder alldeles ensam, utan bistånd, begråtande sina förra dårskaper och närvarande elände. — Förtvifla icke! utropade den unge markisen, min brud älskar mig outsägligt. Hon är ädelmodig och skall med sin förmögenhet bistå oss. Jag skyndar att föra henne hit. Han gick. Men huru förvånades han icke, då den falska älskarinnan emottog honom på följande sätt: Huru, herr markis? Är det ni? Hvad vill ni här? Är det rätt att så lemna sin moder i sticket? Skynda tillbaka till henne, och säg henne, att jag ännu hyser vänskap för henne; att jag behöfver en kammarfru, och att jag skall gitva henne företräde för alla andra. — Markisen stod liksom förstenad. Med bittraste harm såg han ned på henne, lemnade henne och skyndade till dem, som hade hulpit till att förtära hans faders förmögenhet, och hvilka han derföre