äro värda vår ädla folkfrihets arf, som ligger i ett omsorgsfullt deltagande för Landets angelägenheter samt i ett förnuftigt och verksamt bruk af vår dyrbara konstitutionella riksförfattning. Då vore ju folket verkligen omyndigt och hade öfvergifvit sig sjelft, då hade det glömt både sina stolta frihetsoch hjelte-minnen och dermed all möjlig framtid; då skulle folket sannerligen vara färdigt att vräkas under tyrannens ok eller rabulismens dumma jern-spira. Ar det så olyckligt, då är det ej värdt att så ofta tala om den urgamla Svenska friheten alltsedan Thorgnys dagar eller om våra Gutars prisade bondefrihet på deras all-guta ting; då var det ej heller någon skada att det katolska presterskapet i medeltiden bredde mörker öfver landet samt tog vapen och frihet från bonden; då har Engelbrekt kämpat förgäfves och Sten Sture d. ä. utan nytta ur unionens blod och splitande herremäns händer återeröfrat allmogens riksdagsrätt, och då skulle K. Gustaf I och Carl XI till ingen följd hafva gjort Svenska jorden fri och åter insatt massan af folket till fullt deltagande i alla riksförhandlingar om skatt, lag och annat. (Forts. n. g.).