En sann vän är dyrbarare, än alla verldens herrligheter. Jeannot och Collin lärde begge att läsa på en och samma tid hos skolmästaren i byn. Jeannot var son af en köpman; Collin deremot hade en hederlig landtbrukare att tacka för sin tillvarelse. Dessa begge gossar älskade hvarandra ömt, och endast då såg man dem rätt förnöjda, när de voro tillsammans; men när de skulle åtskiljas, så voro de begge så sorgsna, att de utgjöto bittra tårar. Deras skol-år voro nästan förflutna, då skräddaren en dag kom till unge Jeannot med en sammetsklädning och en guldbroderad väst, jemte ett bref från dess frånvarande fader, på hvars utanskrift stod: till den unge herr von Jeannoticre. Collin beundrade den sköna klädningen och var alldeles icke afundsjuk deröfver; men Jeannot antog ifrån den tiden en förnäm min, och deröfver blet den gode Collin ledsen. Nu gjorde Jeannot sig ingen möda att lära något, utan tillbragte sin mesta tid vid spegeln, och började anse alla menniskor ringa i jemförelse med sig. Ilvilket oförstånd! Någon tid härefter kom en kammartjenare på extrapost med det andra brefvet till den unge herr markis von Jeannotiore. Detta bref innehöll en befallning ifrån herr fadren till sin herr son att komma till Paris. Jeannot steg i vagnen, under det han med en förnäm min räckte den arme Collin handen, liksom om han velat försä