ja du — och få en rask hustru sen, som sjelf kan sätta knifven i grisen om det kniper. Midsommarsafton kom. Ungdomen var samlad, stången låg på några bänkar och kläddes med löf af gossar och slickor, under det att drängarne och pigorna sittande på den gröna vallen bundo kransar. En hop traktens barn kommo oupphörligen med blommor i förkläden och korgar; det var ett lustigt lif. Nu tror jag, sade Thilda, som tagit plats bredvid Anders, att hin onde gör spektakel — hvad är detta för en otäckinge till blomma? Jo, den tog jag ner i kärret, svarade en liten unge, som var åyig högt på benen: jag klef i jag och rafsade ihop. Det var Vattenhlöfver. Anders bleknade; att just nu få se den blomman, som Stina talat så vackert om, hon som snöhvit och damfri på sina silfverfransar vexte midt i dyn. Ilan tyckte att han vuxit just som hon; men han kände huru egennyttans dam hängde öfver hjertat. Åt h—vete med det skräpet, skrek Thilda, då de sköra stjelkarne gingo af vid omknytningen. Nåh — der sitter du så blek Anders och har fatt det der skräpet i brickan på dig — det finns väl bättre; då äro tjärblommor bättre, för de klibba vid de. Nåh — hviskade hon, sedan stången var rest, skola vi dansa förlofningsdansen nu? Nej! skäms du inte — vill du inte ha Skarpåsen?