Spridda drag ur Garibaldis lefnad af LT. von Alrensleben. öfversättning från tyskan af O. v. K. (Ur Posttidningen.) (Forts. fr. föreg. N:o.) Så hade under beständiga större och mindre fäktningar nära ett år förflutit, hvarunder Garibaldi åter kämpade för republiken Uruguay; då — det var år 1844 — bad presidenten Lavalle honom att med trenne svaga fartyg — de enda som, i och för Montevideos skyddande, kunde undvaras — söka förhindra Rosas, hvilken kommenderade tio större skepp, från en farlig diversion. Garibaldi emottog detta uppdrag, ehuru han dervid förklarade, att han icke kunde hoppas på något lyckligt resultat och att allt hvad han tordes lotva Lavalle, vore att förskaffa honom nödig tid för koncentreringen af sina stridskrafter. Mera kunde Laralle icke begära och Garibaldi verkställde nu hvad som syntes omöjligt, i det han under trenne hela dagar med sina tre små skepp uthärdade en förbittrad, nästan oafbruten kamp emot de tio större, hvilka Nosas sjelf kommenderade emot honom, nästan utom sig af raseri öfver att han icke förmådde tillintetgöra en motståndare, hvars stridskrafter, jemnförde med hans egna, icke förtjenade att nämnas annat än med det största förakt. Men slutligen tycktes dock detta ögonblick vara kommet, ty det hade lyckats Zosas att inklämma Garibaldi med sina tre små, af kulor illa tilltygade fartyg, emellan sig och stranden; och denna var ocenperad utaf en afdelning af hans egna trupper, hvilken var tillräckligt stark, för att betaga till och med Garibaldi hoppet om ett lyckligt återtåg. Men Garibaldi förstod att manövrera så skickligt, att han småningom undanträngdes till ett ställe, der floden ett lång rt stycke ut var så grund, att man beqvämt kunde vada i land. Knappt hade Garibaldi uppnått detta ställe, förrän, enligt förut skedt aftal, allt hans folk på ett gifvet tecken sprang i vattnet, bärande på sina skuldror de sårade, hvilka icke sjelfve förmådde g: Nästan i samma ögonblick slogo klara clds. lågor ut från de tre öfvergifna fartygen, hvilka af strömmen drefvos emot den förföljande flottan, och Ikosas måste skyndsamt draga sig tillbaka med sina skepp, för att icke löpa fara catt få äf. ven dem antända. Garibaldi var således skyddad för all förföljelse från det hället och Rosas kunde icke en gång göra något bruk af sina kanoner, ty hans egna trupper stodo midtemot honom på stranden och skulle ovillkorligen träffas af de mot Garibaldi afskjutna kulorna. Det återstod alltså intet annat för diktatorn, än att afvakta utgången af striden emellan den flyende italienska legionen och de på stranden väntande BucnosAyrarno och lkosas såg sjelf med feberaktig spänning huru Garibaldi, i spetsen för sitt folk, var den förste som sprang iland. Rosas knöt härvid ursinnigt sin hand och skar tänderna af raseri, då han fick se Florita tätt invid sin förhatade fiendes sida. Snart såg han dock ingenting annat än en vild, oordnad strid, ty med vanlig häftighet störtade Garibaldi sig på fienden. Det gällde att till hvad pris som helst. genombryta dennes leder, ty blott såvida detta lyckades och Garibaldi med sitt manskap kunde uppnå en bakom fienden belägen skog, vågade han hoppas på os TITE