Vattenklöfvern, eller så oförtänkt beredes menniskors lycka. (Ur Westerviks Weckoblad.) (Forts. fr. föreg. N:o.) III. Uträkningar. Man blir klokare med tiden, det vill säga man rättar sig efter andra. Så göra också träden i granskogen; derför att alla vilja uppåt med kronan mot himlen, vexa de alla raka; och om någon vill vexa åt sidan hindras han af grannarne och blir rak han också. Men är skogens massa krokvuxen, så får man nästan aldrig se en enda rak stam, alla krökas, alla böja sig åt sidorna och hvarje ung telning ökar endast förvirringen. Så är deti samhället, det är ej lätt att vexa uppåt, att ärligt sträfva mot ljusets källa, om mängden sträfvar mot sidorna eller lägger sig raklång på jorden, för att slå rot med hvarje qvist Gud sär. I en sådan krets lefde Anders. I början föreföll det honom vidrigt alla dessa små beräkningar på vinst, dessa egennyttans förbestämmelser; men han såg att man på det sättet kom ifrån ett bekymmer — om utkomsten; man bergade sig fastän det var tråkigt. Småningom hörjade han också att vexa krokig bland de krokvuxne som omgafvo honom, och han tänkte: huru