Om användandet af Nässlan. Det är en gammal erfarenhet, att ingen är profet i sitt eget fädernesland, och att föremål, som erbjudas oss utan möda eller besvär å vär sida, vanligen aktas ringa eller till och med alldeles förkastas. Ett talande bevis på sanningen häraf är den af alla försmådda MNässlan, (urtica dioica). Den stora bränn-nässlan, en mångårig, öfver alnshög, allmänt känd växt, är lätt att odla, trifves öfverallt (i Wermland ända upp till Gasborn), fordrar ingen skötsel, håller till godo med stenbunden m: uk, som icke egnar sig till odling af andra växter, ocht hvaruti dess tröe eller sticklingar kunna anbringas, förökar sig hastigt och sätter stäänglar hvarje år utan något besvär å vår sida. Som den är föga ömtålig kan den fördraga en temligen vårdlös behandling, men visar sig likväl äfven mottaglig för en bättre; och på en närande, snarare lätt, än tung, någorlunda fuktig jordmån lönar den då sin odlare med en dubbelt eller till och med tredubbelt så stor afkastning som i vanliga fall, kan uppnå en höjd af 4 till 6 fot, aktar inga temperaturförhållanden och sökes icke af någon fiende. Ehuru den för hushållningen och industrien kunde vara af mycken nytta, föraktas den nästan af alla, med undantag af de fattiga, som samla den till boskapsfoder. Orsaken härtill är troligen den brännande känsla, som den framkallar vid beröring, och hvilken kommer deraf att bladen på båda sidor äro besatta med små kjörtlar, innehållande en skarp vätska, hvilken genom fina ihåliga borst pressas i de sår, som dessa borst vid beröring åstadkomma. Den klåda som sålunda uppkommer kan dock lätt häfvas, om handen tvättas i salmiaksprit eller med en lösning af vanligt koksalt i vatten. Bladen, som lukta ej olikt klöfver, hafva en bitter smak, äro mycket närande och helsosamma för boskapen, som deraf gifva en fet och god mjölk, sitta ett fast och fett kött och skyddas mot flera sjukdomar. Dess mogna, äggformiga, platt-tryckta, ljusbruna eller grå frön äro en helsosam föda för höns som deraf flitigt värpa under vintern; samma verkan framkallas ock af de torkade och sedermera i vatten kokta bladen. Rått kött håller sig längre än vanligt, om det lägges emellan friska nässelblad, som äfven någon tid conservera kräftor. Stängeln kan behandlas som hampa och gifver en mycket fin, linne-artad tråd till nättelduk (nässelduk). I medlet af Augusti månad, så snart bladen börjat att torka, sti ingeln blifver gul eller mörkröd och fröet faller lätt ur sin kapsel, afskär man växfen nära marken, utbreder den till torkning ett par dagar och skakar den. När bladen blifvit afstrukna, hopbindas stjelkarne i bundtar, lägges 8 dagar i klart rinnande vatten och behandlas derefter alldeles som lin. Utom till väfning giher stängeln äfven ett ypperligt ämne till papper, och genom förbränning en stor mängd soda, enär växten är rik på kali. vötterna till formen cylindriska, af en gåspennas ända till ett lillfingers tjocklek, utvändigt gulaktiga, inuti hvita, gifva åt garn en mycket vacker ljusgul, äkta färg. — (Efter en Dansk Tidning).