beröfvad, såsom barn emottaga deras dyre fader, då han återkommer efter en längre bortovaro. Det dröjde icke många dagar innan Rosas på ett ganska känbart sätt fick erfara att Garibaldi åter stod midt emot honom. Ty om också den italienska legionen under en annan anförare slagits tappert, så felades den dock denna rastlösa verksamhet, denna outtömliga list, som Garibaldi visste att inlägga i alla sina företag. Än angrep han oförmodadt på ett ställe en fältvakt, än öfverföll han straxt derpå en långt derifrån aflägsen trupp, liksom om han genom någon trolldomsmakt kunde mångfaldiga sig eller med ångans snabbhet förflytta sig från ett ställe till ett annat; än lockade han, genom en låtsad flykt, en förföljande, till antalet öfverlägsen fiende i något bakhåll och så blef han inom kort tid återigen, liksom förut, en skräck för alla diktator Rosas trupper och det uppstod ånyo den tro, att han hade några öfvernaturliga krafter till sitt förfogande, ehuru hela den fiendtliga hären hade öfvertygat sig att Garibaldi åtminstone kunde blifva sårad, lika så väl som hvarje annan dödlig menniska. Hvad som också väsendtligen bidrog till att öka fruktan för honom, var den omständigheten, att hans unga fru, liksom förut Margareta, icke blott med honom delade alla hans mödor och besvär, utan till och med i amazondrägt under striden aldrig vek från hans sida och med utmärkt väl riktade skott ur sina pistoler sträckte mängen fiende till marken och till och med äfven förstod att ganska skickligt handtera sabeln. (Forts.)