NÄICLLCLÖURUALDet var dagen före stormningen af Malakoff. Luaverna vid . . . regemente öfverläto sig åt bivuakens nöjen. Zuaven är den gladaste soldat i lägret: han skrattar åt allt, at lifvet, åt döden, åt koleran och pesten, åt fattigdom och rikedom, åt geväret och kanonen. Denna afton skrattade zuaverna vid det förr nämnda regementet åt sig sjelfva, d. v. s. åt sina kamrater i linien. Kamraternas gyckelmakare voro de bägge bröderna Charles och Victor Karbin, så kallade, emedan de hade ingen annan fader än geväret, inga andra dokumenter än sina militärbetyger. De tröstade sig deröfver med den tanken, att deras fader förmodligen begagnat deras dopattest till en patron. De voro till och med ej en gång säkra på om de voro bröder, och det klaraste beviset på deras slägtskap var deras ömsesidig: tillgifvenhet. Emellertid liknade de hvarandra så väl till utseendet som hjertat — och det sistnämnda speglar i auavernas fysiologi hufvudrollen. De egde tillsammans qvickhet för fyra. Vietor berättade i dag de lustigaste historier, föga tänkande på hvilken förskräcklig fasansfull dag de gingo tillmötes.