Till Damerna, hvilka sommarn 1860 såsom Badgäster besöka Wisby. (Vid en Fest den 8 Augusti). Sköna svanor, säger sagan, flögo till en fjerran strand, Der de badade och sjöngo uti sommar-solens brand. Vingarne i purpur lyste mot den speglande kristall, Då med mjälla bröst de sakta gungade på vågens svall. Men när de på stranden trädde, lades svane-hamnen af Att som sköna qvinnor dansa der invid det friska haf. Svane-hamnen, gömd bland blommor, djerfve strandbon till sig drog: Då förtrollningen vardt bruten, och den skönaste han tog! Så är sagan. — Så I alla kommit till de Gutars land För att dröja några stunder på vår helsoglada strand. Men, så rika som I ären uppå hjerta och behag, Ger ej strandbon svane-hamnen åter för en lyckodag. Ädla Gäster! vågor, vindar helsobringande här gå, Våra hyddor, våra hjertan för Er alla öppna stå. Kära Vänner! alla händer trofast räckas ju mot Er, Hvarje blomma, hvarje öga till Er frid och vänskap ler. Bon och byggen här på stranden, träden in i våra hus, Gån med oss i Siltver-hättan i det klara sommar-ljus Eller hän till Sanct Cathrina uti månens stilla glans, Der det yråa minnet rufvar öfver hvad som fordom fanns; Eller delen våra fester, glada Flicka, ädla Fru! När med sånger och pokaler Eder skål blir tömd som nu, Tomd ur klingande kristaller för Er helsa, vunnen här: För det bästa som I älsken eller hoppens skålen är! Men, — snart blekna sommarns rosor, böljan svalnar innan kort, Och I alla, otacksamma! längten att från oss fly bort. Dock af strandhon ingen af Er svane-hamnen återfår Förrn hon lofrat återslyga till vårt Gotland nästa år! Med det vilkor, hvita Svanor! dragen då ifrån vår kust Som flyttfoglarne i Norden, hvar en efter hjertats lust. Ifrån stranden tonar vemodsfullt till Er vår afskedssång, När I faren bort; ack, minnens hvad I lofvat oss en gång! ——