Blott ett väsende var honom obetingat tillgifvet. Priszilla, som han känt från barndomen, värderade honom — ja hon var stolt öfver de andliga förmögenheter, hvilka gåfvo honom ett sådant företräde framför andra unga min af hans stånd. De båda promenerande närmade sig en liten byggnad, en ruin af ett jagtslott, fordom tillhörigt Grefvarne af Bayard. Detta namn förföljde ännu alltid Andrö i hans drömmar och underblåste den krigiska ärelystnadens flamma i hans bröst. De satte sig på en med murgröna till hälften öfvertäckt sten, vid deras fötter sorlade en liten bäck. Gustaf, sade Priszilla, broder Gustaf! hvad gör dig så mörk, då allt omkring oss är så leende, hvarpå tänker du? Broder! upprepade den puckelryggige med eftertryck och ovanlig bitterhet i sin röst, har du ej något annat namn för mig; vill du ej blifva min hustru ? Flickan flyttade sig ofrivilligt ifrån honom vid denna oväntade och plötsliga bekännelse, men dröjde icke länge innan hon åter närmade sig och sade med en blick, som han blott allt för väl förstod: Jag kan icke blifva din hustru, jag högaktar dig och är dig sannt tillgifven, allt ville jag göra för dig, men din maka kan jag aldrig blifva. Hans stolta natur hindrade honom att bedja för andra gången, han stod upp och trädde några steg tillbaka; en fruktansvärd kamp föregick i