IV. Garibaldi såsom informator. — Margareta. — Hämnden. — Unlevreringen. Den gamle prestens död var ett hårdt slag för Garibaldi; han stod nu åter ensam och hjelplös. För att vinna sitt lifsuppehälle, antog han en honom erbjuden plats såsom informator hos grefve Ramsberg, hvars slott låg midt ibland bergen. Utom arfvingen till sina gods och sitt namn, en gosse, hvars undervisning anförtroddes åt den nye informatorn, hade grefve von Ramsberg ännu ett barn, en fullvuxen dotter. Margareta — så hette hon — var af ett hänförande och älskligt utseende. I hvarje hennes kroppsrörelse låg ett utomordentligt behag. Hennes fina drag hennes sköna ögon med sin ljufva, svärmiska blick, det ungdomsfriska leendet omkring hennes rosenmun, hennes bleka, men dock ej sjukliga kinder, det älskliga, vemodsfulla uttrycket i hennes ansigte, hennes rika, glänsande och silkeslena hår, allt förenade sig att göra henne till en förtrollande uppenbarelse. Hur skulle det hafva varit möjligt för den unge informatorn att emotstå denna förtrollning, synnerligen som han och Margareta dagligen och utan allt tvång träffade hvarandra? Det dröjde också endast en kort tid innan han älskade henne med hela glöden af ett passioneradt hjerta och icke långt derefter tillstod han sin kärlek för henne och emottog med förtjusning bekännelsen om hennes genkärlek. Nu följde för de båda älskande dagar af den högsta lycksalighet. Under de långa sommaraftnarne svärmade båda med hvarandra omkring i slottets natursköna omgifningar och läste tillsammans intressanta böcker, hvilka handlade om kärlek och alldeles förvirrade den unga flickans svaga hufvud. Snart öfvergick deras kärlek till en vansinnig passion. Grefve von Ramsberg var enkling och hans uppsigt öfver sin dotter var hvarken särdeles sorgfällig eller särdeles sträng. Han märkte derföre också ingenting af dennas kärleksförhållande till den unge, i sanning vackre och älskvärde informatorn. Men en afton, då han alldeles oväntad återvände från jagten, öfverraskade han Garibaldi vid Margaretas fötter med hufvudet lutadt emot hennes knän, under det att de båda älskande hjertligt höllo hvarandra i hand. Den unge mannen visade emellertid icke någon synnerlig oro och uthärdade stadigt grefvens vredesprutande blick. IIarmen och förvåningen hade i början alldeles beröfvat fadren målet; men slutligen utropade han med dundrande röst och under det att han gick emot Garibaldi: Du är en eländig odåga, en oförskämd träl, och jag skall låta jaga dig ur slottet med piskrapp, såsom en kringstrykande hund, den jag af medlidande upptagit, men hvilken bitit den hand, som räckte honom brödet. Och från ord öfvergick han till handling, i det han med jagtpiskan, som han höll i handen, gaf ynglingen ett slag öfver ansigtet.