sak, bekände jag allt. Skona mig för att tolka den scen, som nu följde; nog af: min sader förklarade att hans sista ord skulle blifva en förbannelse öfver mig, om jag ej afstod min kärlek, och att enda medlet att ernå hans förlåtelse vore att lyda hans befallning och uppfylla hans löfte ... då flydde jag hit ... Jag kan ej lyda honom och jag kan ej höra den älskade fadren uttala förbannelsen öfver sitt olyckliga barn. Då knäföll gumman och bad tyst en bön; sedan uppsteg hon, fattade Haralds och Ebbas händer och sade: — Följen mig, barn; Gud skall gifva mig styrka till den stund som förestär. Derefter begaf hon sig, åtföljd af de unga, med skyndsamma steg upp till herrgården. — Ledsaga mig nu till din faders rum, — yttrade hon till E bha: — lemna mig sedan och laga, att ingen stör mitt samtal med dina föräldrar Ebba hörsammade tillsägelsen, och obemärkt inträdde den gamla i sjukrummet. En svag lampa upplyste rummet, och vid Alfreds säng satt Clara blek med tärfyllda ögon. — Clara, — sade Alfred, — vet du, jag har ofta hyst den tanken, att Ebba ... min maka, visste allt och dog för vår skull. — O, nej! min Alfred! — svarade Clara med förskräckelse, — det vore fasligt att tänka något dylikt. — Ja, — sade Alfred, — det vore fasligt, men ser du, Clara, i dödsminuten skådar själens öga