Tiggarflickan. Af författarinnan till Arfret, Barnhusgossen m. fl. (Slut från föreg. N:o). Vid hvarje jul och midsommar fick Lena besök af ynglingen, som följde henne dit till orten. Denne yngling hade nu blifvit man, men med. samma sonliga vördnad bemötte han den gamla, som fordom. Vid sådana tillfällen var det en dubbel högtid i den lilla stugan; äfven för Ebba var dessa högtider kära, och ju äldre flickan blef, dess flere dagar dröjde den glada manlige gästen var i torparekojan. Nu instundade åter en jul. Ebba hade tyllt sitt sextonde år; det var en täck blond flicka, fadrens afbild. Alfreds helsa hade på de sednare åren betydligt aftagit; han var ej mer än en skugga af det han förr var. Nu nedlades han på sjuksängen, några dagar före jul. Då tillsade Clara sin dotter, att sadren hade något vigtigt att meddela henne. — Barn! — sade den sjuke, — jag känner, att mina dagar, kanhända timmar, nalkas sitt slut; jag gär bort och lemnar din mor och dig utblottade på allt. Hvad jag eger hinner ej att betala de skulder jag har; ni blifven husvilla och utan bröd. — Min älskade far! afbröt Ebba, — oroa dig ej för oss; Gud är god, han kan ännu spara dina dagar till vär gemensamma tröst. — Tyst, och afbryt mig ej, — befallte fadren, — jag känner att hvad jag sagt är sanning ...men