Garibaldis barndom och första ljeltedat. Den lille Joseph blef från sin tidigaste barndom uppfostrad icke blott till fiskare utan jemväl till sjöman, i detta ords hela bemärkelse. Hans förfäder hade från långliga tider tillbaka idkat sjömansyrket och många af dem hade utmärkt sig i fäderneslandets tjenst. Derföre ville ochså mäster Garibaldi att hans son Joseph skulle träda i förfädrens fotspår, hvartill gossens anlag gåfvo de bästa förhoppningar. Han tog honom dagligen med sig på sjön och som han sjelf var en praktisk erfaren och icke okunnig sjöman, undervisade han derjemte, efter dagsarbetets slut, gossen i alla de kunskapsgrenar, som höra till sjömansyrket. Men för att bereda den lille Joseph tillfälle att i större skala, än som var möjligt på den lilla fiskarebåten, erhålla en praktisk sjömansbildning, blef han redan vid 9 års ålder anställd såsom skeppsgosse på den kongliga sardinska krigsfregatten Custelletto. Med denna kryssade han i Medelhafvet, då en dag ett starkt bemannadt skepp från Marocco, hvilket då för tiden ännu räknades till de med rätta fruktade sjöröfvarestaterna, började anställa Jagt efter det svagare kungliga krigsfartyget. På kapitenens kommando: ,, Alla man på däck! skyndade allt manskapet, beredt på det tappraste försvar, till fördäck; men förgäfves letade man efter Giuseppe, och kapitenen — hvars namn var Fricinano — förundrade sig så mycket mera deröfver, som gossen hittills redan gifvit mångfaldiga bevis på mod och oförskräckthet. Emellertid fanns i det nuvarande kritiska ögonblicket ingen tid till att söka efter gossen, synnerligen som det var uppenbart att hans deltagande i den förestående striden icke kunde blifva af någon vigt. Utan att vidare bekymra sig om skeppsgossen, vidtog således kapiten Fricinano alla anstalter för att tappert emottaga Maroccanaren, hvilken redan kommit så nära att han gjorde sig i ordning till att kasta ut änterhakar, för att komma ombord på det kristna skeppet, hvars undergång syntes oundviklig, ty sjöröfvarens vilda, blodtörstiga och stridsvana besättning var minst dubbelt så talrik som det sardinska krigsskeppet. I nästa ögonblick skulle den blodiga strid bryta lös, som väl knappast kunde sluta annorlunda än med samtlige de kristnas död eller slafveri. Redan framträdde sjöröfvarnes anförare, en särdeles groflemmad karl och med ett vildt utseende, till relingen af sitt skepp, för att vara den förste bland de sina vid äntringen, då ett skott small rätt öfver de kristnas hufvuden, någonstädes upp i tacklaget på deras eget skepp, och träffad at den väl rigtade kulan nedstörtade korsarernes anförare död, just i samma ögonblick som de båda skeppen fasthakades vid hvarandra. Förskräckta genom denna oväntade händelse, studsade sjöröfvarne och ville, numera i saknad af anföraren och hans uppmuntrande exempel, ögonblickligen draga sig tillbaka. Men sardinarne, hvilka deremot började hoppas på seger, AAWnA — — ö