Tiggarflickan. Af författarinnan till Arfvet, Barnhusgossen m. fl. (Forts. från föreg. N:o). — Hvad jag har väntat dig, min Alfred, — yttrade Ebba med ömhet, — du försvann så hastigt och ditt uppförande var så oförklarligt, att jag hela dagen har längtat att få tala vid dig; säg mig, om det är något som du är missnöjd med? — Ebba! — svarade Alfred, — Ebba, hvarföre har du dolt Claras tillväxande skönhet? Hvarför svarade du mig ja, för tvenne år sedan, då jag frågade dig om hon var lika ful som förut; der har du förklaringen. Om jag hade väntat att få se en skön blomstrande flicka, så hade hennes utseende icke frapperat mig; jag hade då funnit det helt naturligt, och hennes emottagande hade blifvit himmelsvidt skiljdt från det som nu inträffat. — Älskade Alfred, jag blef sjelf så obeskrifligt öfverraskad, då jag första gången såg henne, efter fyra års frånvaro, att jag ej kunde neka mig nöjet att se dig erfara samma förvåning och äfven straffa dig litet för all den missbelätenhet, du hyste mot henne som barn. — Deri gjorde du mycket orätt, min stackars Ebba; och det är den första handling af dig, som jag nödgas ogilla. Ett år var åter förflutet. Alfred hade blifvit provincialläkare och bebodde nu sin landtegendom,