— Min Clara, — yttrade Ebba med glad ösverraskning och betraktade den blomstrande flickan. — Hvad du är vacker... — ämnade hon tillägga, men ordet dog på läppen vid en vink af den kloka prostinnan. — Förlåt, ädla grefvinna, — sade denna sednare vid ett enskildt samtal med Ebba; -— men flickan hinner tids nog höra talas om sitt fagra utseende; ännu har hon icke hört talas ett ord derom, och, så länge hon vistas i mitt hus, vill jag ej heller, att hon skall få någon kunskap i det fallet; ty ännu är hon ett naturens barn, som ej vet af något företräde i yttre afseenden, och gifve Gud, att hon så länge som möjligt blefve i okunnighet derom. Ebba insåg väl icke hvad skada det kunde göra, men hon hade aktning för den erfarna prostinnans råd. Högtiden var slut, och Ebba skulle återvända. Clara hade väl hoppats att få följa med; men, vid närmare eftertanka, fann Ebba, att det vore nyttigt för flickan att ännu ett par år stadna qvar för att sedan fullkomligt kunna fylla den plats som hon ämnat henne. — Är hon lika ful ännu? — frågade Alfred sin maka några dagar efter hennes återkomst, då de en afton förtroligt språkade om Claras framtid. — Ja, — svarade Ebba, och rodnade obemärkt. Hon rodnade, ty det var den första osanning som gått öfver hennes läppar, och hvilken hon sedan bittert ångrade.