— IIvad heter du, barn? — frågade Alfred vänligt, sedan han hade förvissat sig att de skrubbsår den lilla bekommit voro af ringa betydenhet. — Jag heter Clara, — svarade flickan. — Ilvad äro dina föräldrar? — fortsatte Alfred. — Min pappa är död och mamma är sjuk, och jag har ingenting annat än mina blåsippor att lefva af. Nu ligga de nedtrampade på gatan, och thefatet som jag fick låna af moster Karin är sönderslaget; jag törs inte gå hem... — och åter började Clara bittert gråta. — Tyst, min lilla Clara, — sade Ebba med ömhet, — om du har talat sanning och är en snäll flicka, så skall du slippa gå och sälja blåsippor mer; du skall få lära dig nyttiga saker, så att du på ett bättre sätt kan förtjena din bergning. Huru gammal är du? — Åtta år, — blef svaret. — Jag hoppas, min Alfred, — yttrade Ebba och slöt sina armar om hans hals, — att du gillar min önskan och medgifver dess uppfyllande. Jag vet ej huru jag skall vara nog tacksam emot Gud, som skänkt mig din kärlek och återgifvit mig helsans krafter; ödet sjelf tyckes fört i vår väg detta arma olyckliga barn, då vi glada och lyckliga hemkommo från vår första utfärd. Låt oss derföre föreviga minnet af denna dag genom att gifva henne vård och uppfostran och derigenom kanhända rädda en menniska från förderfvets stig. — Min älskade Ebba, — svarade Alfred och tryckte en kyss på hennes läppar, — du lär mig