Blott en historia! Af II. C. Anderssen. I trädgården voro alla äppelblommorna utslagna; de hade skyndat sig att drifva knoppar förrän blad, och på gärden gingo alla ankungarna i det fria, och katten äfven; han sträckte sig i solskenet, ja, han slickade det på sin egen tass; och bliekade man öfver fälten, då stod der kornet så oförlikneligt grönt, och det var ett qvittrande och ett drillande af alla de små foglarne, precist som det vore en stor högtidsdag, och man kunde ju också påstå, att så var, ty det var Söndag. Klockorna ljödo och folket gick i sina bästa kläder till kyrkan och sågo alla så nöjda ut; ja, öfver allt läg nägot så gladt; det var verkligen en så varm och herrlig dag, att man väl kunde säga: Hvad den gode Guden dock är omätligt huld mot oss menniskor! Men i kyrkan stod pastorn på predikstolen och talade så högt och så hårdt; han sade: att menniskorna voro så gudlösa, och att Gud derföre skulle straffa dem, och att, när de dogo, skull de onda komma i helvetet, hvarest de evigt miste brinna; och han sade, att deras mask aldrig skulle dö och deras eld aldrig utslockna; aldrig fingo do ro och frid. Det var förskräckligt att höra på, och han sade det med en sådan bestämdhet; han beskref helvetet för dem som en förpestad håla, der all verldens orenlighet