hon nu mindes, och hastigt utsträckte hon sin lilla, hvita, juvelprydda hand efter den obetydliga hårda rågbrödsbiten, som väckt hennes minne, tryckte den mot sina läppar och gömde den sedan vid sitt bröst . — Store Gud, bad Lena, sedan den sista skymten af den älskade dottern försvunnit, nu låter du mig fara i frid till dina sälla boningar; jag tror och hoppas på din nåd . . . och hoppet svek henne ej . . . snart slumrade hon in i den sista lugna sömnen . En resande stadnade en dag och betraktade en dyrbar, nyss på sin plats upprest marmorvård med furstlig krona och vapen samt förgylda bokstäfver, hvilka underrättade, att den åldrige furstens högtälskade gemål Anna hvilade i denna grift, död vid tjugufem års ålder. Det är således här, yttrade betraktaren, vid Nevas strand i den ryska jorden under tvångets kalla marmor, som hon ändtligen sofver sin lugna sömn Grindgummans dotter från Sverige. — — On