20; 2 ww(4 400 2 Ftr 4 ARM från just den tid, om hvars underbara företeelser de vittna. — Bibeln och Strausz är således eld och vatten; ju mera af det vattnet man öser öfver den elden, desto klarare brinner den, om ock den som sysselsätter sig med vatten-ösningen blir alltmera starrblind genom det starka ljus-skenet. Men att klaga öfver att man vill tro och icke kan det, då man begagnar Strausz såsom medel för detta ,,kunna, det innebär en motsägelse, större än alla de motsägelser emot sitt förnuft, hvilka fritänkaren vill finna på hvarje rad i de heliga skrifterna. — Och Svedenborg och Hegel, den ena med sina theosophiska drömmar och omedelbara uppenbarelser, den andre med sin stenhårda begreppslära, kunna väl icke heller vara de rätta läromästarne, då det är fråga om att tro på en i helig skrift nedlagd gudomlig uppenbarelse, hvars störste Apostel betygar: ,om ock vi eller en engel af himmelen annorlunda predikade Evangelium för eder, än vi eder predikat hafva, han vare förbannad, och hvars gudomlige Mästare uttalade sin bestämda protest emot begrepps-visdomen i gudomliga ting, då han lärde oss att vilkoret för möjligheten att fatta den gudomliga uppenbarelsen är detta: ,utan en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike. Resultaten af Förf:s umgängelse med Bibeln och Strausz, Svedenborg och Hegel ligga framför oss dels uti en inledning, hvilken angifver hans theologiska och kyrkliga ståndpunkt, dels uti en kritik af Matthei Evangelium. Vi lemna derhän, huru djupt han druckit ur de vishetskällor, som flöda från Strausz och de andre citerade författarne. Att han icke i den heliga skrift funnit källan med lefvande vatten, att han icke trängt in i Bibelns anda, att han ställer förnuftet öfver uppenbarelsen, derom lemnar hans ytliga men digra arbete ett ojäfaktigt vittnesbörd. Sjelf säger han att rationalismens ståndpunkt, som vill bringa bibelns utsagor till öfverensstämmelse med det menskliga förståndet, är öfvervunnen. Der vill han således icke ställa sig, utan på den mythiska, om hvilken man med samma skäl kan säga att den är öfvervunnen. Han ställer sig emellertid der, emedan denna mythiska uppfattning af Christus så till vida är den beqvämaste, att den undanrödjer alla svårigheter genom att i bibeln se blott en väfnad af under och osanning, grundad på menniskornas benägenhet att gifva allt högre glans åt föremål, som de vant sig att älska och vörda, på deras håg att i diktens och sagans sken se hänsvunna tider. För att åt denna ståndpunkt gifva ett berättigande är dock icke nog, att med Förf. i en löslig argumentation uppställa såsom axiomer, att Evangelierna äro skrifna långt efter den tid de skildra, att Evangelierna äro hvarandra motsägande, att Gamla Testamentets prophetior blott hänsyfta på den närmast liggande tiden, att underverken äro omöjliga m. m.; man måste, då man träder upp icke blott emot samtidens, utan emot hela den förflutna tidens historiska vittnesbörd, åtminstone göra sig besvär att lägga fram ett bevis, så framt man icke vill försätta christendomen i en sådan undantagsställning, att jemväl dess historiska urkunder kunna med blotta deklamationer undanrödjas. När Strausz inför Tysklands lärda verld uppträdde med sin beryktade skrift Leben Jesu i syfte att nedrifva den grundval för christendomen, som ligger i de helig: urkunderna; visade han åtminstone den aktningen för christendomen, att han klädde sig i snillets och lärdomens vapenrustning; han hade eljest blifvit aktad såsom en charlatan eller en dåre. Men IIr Cramer, när han inför den svenska allmänheten träder upp i samma syfte, bortlägger just dessa vapen, och löper således fara att anses för antingen det ena eller det andra. Om Hr C. sjelf icko hyser aktning för det heliga, om christendomen för honom saknar all betydelse, om han finner sin fröjd i de antikristiska tänkesätt, hvaraf hans bok är ett sorgligt uttryck; borde han dock hysa den aktning för det sunda vettet, den aktning för sig sjelf, att han icke utgår från förutsättningen att det flacka resonnerandet och det öppna hånet öfver heliga ting äro rätta vapen att kullslå christendomen, eller att dessa vapen anstå en man, den der Pn to a PA Att vara gAona A F C onbtän