vie 4 — 7 AAAi........ 4 nat verka någon förändring i hans religiösa öfvertygelse. Bibeln och Strausz, Sxedendorg och Hegel hafva funnit denna öfvertygelse lika orubbligMen sedan dess har hågen att offentligen erkänna denna öfvertygelse beständigt brännt hans sinne. Under sorg och sjukdom har hans beslut mognat. Sådan är den korta skildringen af otrons sjelffördömelse; det ligger deruti någonting outsägligen tragiskt. Ty :tragiskt på religiösa området är det, när en menniska uppfattar sin egen otro såsom ett oundvikligt öde, mot hvilket hon förgäfves kämpar; då har otron blifvit ett åskmoln, som hvilar öfver hennes lif under alla dess ,vexlande öden, en förfärande makt, som till och med vid föreställningen om dödens närhet icke drager sig tillbaka, utan nödgar menniskan gå oupphörligt framåt på den mörka vägen, till dess att ,under sorg och sjukdom beslutet mognar, att icke längre ensam stiga ner utför otrons branter, utan genom ett , offentligt erkännande af denna öfvertygelse söka draga åtminstone någon själ med sig i förderfvet. — Ja, sådan är otrons sjelffördömelse, att just under den tidepunkt af fritänkarens lif, som sålunda skildras, han låter sig invigas till det heliga prediko-embetet, till det embete, hvars ett och allt är Christus. Ar icke detta tragiskt! men är det icke tillika det högsta vittnesbörd om Jesu Christi makt i verlden, att Han vill låta jemväl sådana redskap träda i sin tjenst, att han kan regera öfver verlden, jemväl fastän de, som låta sig till hans stridsmän invigas, förakta honom i sina hjertan och smäda honom med sina läppar! Han ville tro, men kunde det icke, sådan är fritänkarens bekännelse i motsats till den förkrossade, botfärdige, förbidande syndarens ur bibelordet hämtade bekännelse och bön: , Herre, jag tror, hjelp min otro. Då den förre på sin väg blir en ,religiös grubblare, varder den sednare genom Herrans underbara nåd förvissad om Jesu Christi vår Frälsares barmhertighet och nåd. Då den förre oaktadt ,långa år af själsansträngning och begrundanden icke kan ,, komma till frid med Gud och sig sjelf, hafver den sednare frid allenast genom att lita sig till Jesu tröstefulle löfte: var vid en god tröst, dina synder förlåtas dig. — Ser man således på de praktiska resultaterna, så synes vinsten just icke ligga på fritänkarens sida. Ty att vilja tro, men icke kunna det, att vara en religiös grubblare, att icke hafva frid med Gud och sig sjelf, det är ju höjden af olycka. Och sjelfva den olyckan borde vara en väckelse för fritänkaren, att besinna om icke felet ligger i sjelfva utgångspunkten; om icke just uppfattningen af religion och christendom såsom en begrepps-sak är det hinder, som reser sig upp emot fritänkaren, när han vill komma till srid med Gud; om icke samma omständighet gör det för honom omöjligt att komma till den sjelfkännedom, hvarförutan han icke kan inse sitt syndaförderf och i känslan af sin synd ödmjuka sig inför Herren. ,Görer bättring och tror Evangelio, detta är lifspunkten i christendomen; derföre sade ock Frälsaren till läårjungarne: ,eder är gifvet att veta Guds rikes hemligheter, men dem androm är det icke gifvet. Hvad således fritänkaren säger, att ,han ville tro, men kunde det icke, är en gifven följd af den ställning han intager till Christus. Om man vill gå till en vän, men icke går den rätta banade vägen, utan kastar sig in på obanade otillgängliga stig gar, så är det icke vännens fel att man icke kan komma till honom. Om man vill tro på Christus, men icke går genom den trång a porten på den smala vägen som drager till lifvet, utan kastar sig in i tviflets branter och förnekelsens eller hädelsens afgrunder, då ligger icke felet i mysterierna, om man icke kan komma till tron på Christus. Att utgångspunkten är falsk visar vår man klarast genom den naiva bekännelsen: Bibeln och Strausz, Svedenborg och Hegel hafva funnit denna öfvertygelse lika orubblig. Ty att säga sig vilja tro och ändock ställa Bibeln och Strausz bredvid hvarandra, det är ungefär detsamma som att s säga sig vilja vinna svalka genom att kasta sig i en n brinnande ugn. Strausz i i sitt , Leben Jesu oe ND ä 88 A 2 —7—ö —— T——————————— T— —