Han såg i detsamma ut på gatan och det var som om han med ens blifvit träffad af en knif, ty han sprang upp och ropade hastigt till sin hustru: ,,Säg för all del, att jag icke är hemma, och derpå begaf sig i ett annat rum och smällde dörren igen efter sig. Kleins hustru visste icke hvad hennes man hade sett på gatan, men hon hade lärt sig att lyda sin mans vilja. Hon gick också mycket trankilt ut i förstugan, för att taga emot den ankommande, hvem den också kunde vara. Hon såg nu Ljunge närma sig. Som en, hvars bekymmer allaredan har inneslutit all diktan och traktan i en liten krets af högst bedröfliga föreställningar, så att själens lif kan spåras i smärtan öfver en bitter erfarenhet och fruktan för nya sorger, sålunda närmade Ljunge sig Kleins hus. i Först då han kom till dörren såg han upp och märkte Kleins hustru; han blef stående, sköt sin bredskyggade hatt öfver ögonen och ville efter något dröjsmål ha sagt: Är inte Hr Klein hemma? då hustrun förekom honom och sade: Ni vill visst tala med min man, men det är ledsamt, att han inte är hemma; ni får komma igen en annan gång. Ljunge sade intet, utan hufvudet sjönk åter ned mot bröstet, han stödde sig med båda hinderna på sin käpp och gick vidare. På gatan sutto några barn, som åto på stora hvetekakor. Ljunge stadnade och frågade dem