Luther. Från J. A. Riis tryckeri i Stockholm har för någon tid tillbaka utkommit och med paketposten hit anländt en Bok, benämnd: ,Afskedet från Kyrkan eller en Fritänkares Strödda Anteckningar och Betraktelser under läsning af Bibeln af J. N. Cramr f. d. Rectork. Bedröfligt är i sanning detta digra arbetes innehåll ifrån början till slut, och den som af själ och hjerta är öfvertygad, ,att Guds ord är Guds ord ännu, kan icke annat än med fasa och afsky bortlägga en bok, hvars genomgående anda är en verklig hädelse mot Christus och ett fräckt hån och gäckeri mot nästan allt hvad christlig lära och christlig moral 1) heter. Boken bär sålunda ett högst sorgligt vittnesbörd derom, huru dess Förf. icke finner sig besvärad af någon slags humanitet eller menniskokärlek, och huru han i allmänhet icke har någon aktning för menniskohjertats heligaste och djupaste behof, då han så godt som trampar under fötterna dess dyrbaraste klenod, som utgör och skall utgöra tusende sinom tusende hjertans enda tröst och tillflykt i lifvet och i döden. Vi hade visserligen kunnat lemna en så beskaffad bok utan all uppmärksamhet (den hade icke förtjent något bättre), men då densamma, vida kringspridd som den är, utan tvifvel skall göra mycken skada, och mången enfaldig och mindre kunnig står värnlös emot dess gudlösa anfall på bibel och christendom, hafva vi ansett oss icke böra tiga, utan tala ett ord i sinom tid till upplysning och varning för hvar och en, som ännu icke helt och hället öfvergifvit sanningens väg och som ännu vill besinna, hvad hans frid tillhörer. Att den ifrågavarande boken, som i subscriptions-anmälan med stora ord utbasunades och sedermera på smygvägar, i likhet med dess föregångares, Selanders, blifvit i tusentals exemplar kringspridd, skall tillvinna sig många anhängare, är mer än sannolikt; ty många menniskor äro så beskaffade, att de heldre tro en mensklig myndighet, än en gudomlig, och föröfrigt är otrons väg bred och beqvämlig, helst om man lyckas finna en ledsagare, som åtager sig besväret att göra den ännu beqvämare och behagligare för det naturliga sinnet. Förf. säger i Inledningen bland annat: ,Antag, att det i vår tid funnes en man, hvilken förnekade treenighetsläran o. s. v.; antag vidare, att denne mans öfvertygelse vore så innerlig (?!) och så vaket medveten, som någonsin någon kristens tro 0. s. v., antag sedan, att denne man af hela sin själ och af allt sitt hjerta (2!) trodde på cen Gud och ett lif efter detta — — antag allt detta, så skulle bigotteriet och fanatismen och den kyrkliga ofördragsamheten troligen vilja stämpla denne man som en Gudsförsmädare eller åtminstone som en Gudsförnekarck. Men man hbehöfver hvarken vara bigott eller fanatisk eller kyrkligt ofördragsam, utan helt enkelt en bibeltrogen Christen, som kan läsa Svenska och förstå en klart uttryckt svensk mening, för att med rätta stämpla Författaren till ,Afskedet från Kyrkan såsom både en Gudsförsmädare och Gudsförnekare. Ty lika visst, som att Gud lefver, lika visst är, att Förf. 1) T. ex. sidd. 261—262, der Förf. försvarar den hedniska sjelfhämnden. —